Filmrecension: Mother's day

Ibland dyker de upp, filmerna som lyfts fram som stjärnspäckade Hollywoodpärlor, men inte är annat än välkamouflerad smörja. "Mother's day" är ett exempel. På ytan är den en hyllning till starka kvinnor; mödrar specifikt, som titeln antyder. Vid en närmare titt inser man att den egentligen inte handlar om någonting.

Vad "Mother's day" visar är en rad spridda människoöden, vars gemensamma nämnare är att alla på något sätt måste förhålla sig till den stundande mors dag. Kanske är det inte underligt att filmen saknar handling, då halva speltiden går åt till att introducera alla rollfigurer. Ändå är det bara en enda av dem som erbjuder något som kan liknas vid substans, mer tack vare Jennifer Anistons förmåga att ge liv åt sin frånskilda tvåbarnsmamma än för att rollen är välskriven.

Att titta på "Mother's day" kan jämföras med att befinna sig i en tysk reklamfilm om rengöringsmedel. Här lever enbart vita, medelålders medelklassmänniskor med i snitt två barn per hushåll. Kvinnorna joggar, yogar, projektleder familjeaktiviteter, peppar varandra när exet hittat en yngre fru, och så vidare. Att hålla intresset uppe för deras förehavanden på duken blir snabbt en utmaning.

Istället för att bry sig om rollfigurer vars komplexitet kan sammanfattas på en post-it-lapp, börjar man fundera på helt andra saker. Som Julia Roberts jättekonstiga, röda peruk. Varför har hon den? Är den priset hennes rollfigur betalar för att ha valt en tv-shopskarriär framför barn? Eller: varför söker Sandy (Aniston) jobb som inredningsdesigner med hjälp av en ihopklistrad modell i kartong? Har hon ingen dator?

Varför regissören Garry Marshall, som en gång spottade ur sig sevärda lättsamheter som "Frankie och Johnny" och "Pretty woman", på senare år har blivit besatt vid att filma på temat högtidsdagar ("New year's eve" och "Valentine's day" är båda hans verk) är en annan gåta. Liksom att någon vill finansiera det hela.

TT