Filmrecension: Ingenting och allting

I den populära genren "young adult" finns flera olika undergrupper. En är den grupp filmer som kretsar kring svårt sjuka/döende unga, ofta kvinnor. Till succéer som "Förr eller senare exploderar jag" och "Me and Earl and the dying girl" läggs nu "Ingenting och allting", vars förlaga är skriven av Nicola Yoon. Där de två förra blev medryckande filmatiseringar som fick den mest råbarkade att plocka fram näsdukarna så framstår den senare som alldeles för polerad för att locka fram några märkbara känslor.

Det handlar om Maddy som har levt hela sitt liv inomhus. Hon lider av en ovanlig sjukdom som helt har sänkt hennes immunförsvar och alla kontakter med yttervärlden riskerar hennes liv.

Hon bor med sin mamma, som lägligt nog är läkare, i ett stort, luftigt hus. Men för Maddy känns det mest som ett fängelse, speciellt sedan hon fått korn på den nyinflyttade grannkillen Olly. Deras fönster ligger lägligt nog mitt emot varandra och snart börjar de sms:a.

Det bästa med "Ingenting och allting" är hur den på ett kreativt sätt löser den filmiska utmaningen med att illustrera hur ett förhållande växer fram genom sms och mail. Maddys fantasivärld, där en sorgsen astronaut drar runt i en typisk amerikansk diner, är en mental liten oas där hon och Olly kan få mötas rent fysiskt. Amandla Stenberg och Nick Robinson, hon är kanske mest känd som Rue i "The hunger games" och han från "Jurassic world", är båda supergulliga.

Deras kemi är den bärande kraften i filmen, som i övrigt inte höjer sig särskilt mycket från mängden av ungdomsskildringar. För trots den ovanliga premissen utvecklas rollfigurerna ungefär som det brukar. På något vis är det som att samma rädsla för baciller som präglar Maddys liv har smittat av sig på filmen i stort. Här finns inga problem som verkligen känns berörande, trots den enormt (får vi veta i filmens sista akt) djupa spricka av trauman som öppnar sig under våra unga hjältar.

TT