Filmrecension: De vackra dagarna i Aranjuez

I "De vackra dagarna i Aranjuez", som baseras på Peter Handkes pjäs, blir handlingen framskriven i realtid av en författare som verkar brottas med skrivkramp. Han sitter i en vacker lantlig miljö, en bit från Paris och knattrar på sin skrivmaskin - vilket känns logiskt i en film där allt osar av nostalgi. Precis utanför fönstret, i en ljuvligt högsommargrön trädgård, skriver han fram en man och en kvinna, som sitter vid ett bord i skuggan och pratar. Och pratar.

Medan författaren verkar famla efter något slags narrativ tar hans figurer ibland själva kommandot och breder ut sig i långa berättelser. För kvinnans del handlar det om att bli utfrågad, enligt tydligen på förhand uppgjorda regler, i detalj om sitt sexliv av mannen. Och hon redogör gladeligen för sin första orgasm (hon var tio år och satt på en gunga) i säkert tio minuter med en typ av språk som är tydligt konstruerat. Av en manlig författare. Som uppenbart kämpar i motvind med att fylla sin skapelse med engagerande innehåll. Man börjar snabbt längta efter Ingmar Bergman.

Mannen i filmen avbryter kvinnans redogörelser för sitt ungdomsliv med många män ("Varje kön var en överraskning") med små observationer av naturens villkor, som smaken av sommarens första äpplen eller repliker som: "Titta en rödhake på gräset" och "I natt drömde jag om Plejaderna".

Då och då verkar författaren bara ge upp och tar en promenad eller sätter på en skiva i sin jukebox. Vips dyker Nick Cave upp och spelar "Into my arms".

I några sällsynta fall smälter de vackra bilderna (som Wenders har filmat i 3D) ihop med replikskiftet på ett sätt som gör att man nästan känner solstrålarna värma mot kinden, äppeldoftens sötma och den ljumma sommarvinden virvla i luggen. Då blir man uppriktigt intresserad av vart konversationen ska ta vägen.

Men mestadels är det bara olidligt tråkigt.

TT