Åke Smedberg - vanlighetens värnare

Undersköterskor, säljare, hantverkare, hemtjänstbiträden. Huvudpersonerna i novellsamlingen "Sprängskiss av en jaktberättelse" saknar flotta titlar och höga löner - har låg status både i verkligheten och i den skönlitterära världen. Men för Åke Smedberg har det alltid varit naturligt att skriva om den "vanliga" människan.

Stora känslor

Själv är han uppvuxen i en småbrukarmiljö, i byn Hjässberget utanför Sundsvall. Parallellt med skrivandet har han haft många olika yrken bland annat inom vården. Och även om inga av hans böcker är strikt autofiktiva innehåller de element hämtade ur de miljöer som han vistats i genom åren.

Platt och banal

Det går inte att återberätta handlingen i Åke Smedbergs noveller utan att förstöra läsupplevelsen. En beskrivning av undersköterskan som förlorat sin make och finner ett slags tröst hos en ny man blir på tidningsspråk bara platt och banal. Den saknar den där krängningen, den överraskande vändningen som en skicklig novellist kan åstadkomma med en enda mening.

Själv är Åke Smedberg mycket förtjust i den amerikanska författaren Lydia Davis, också hon en mästare på noveller.

"Misslyckad" deckarförfattare

Ett tag försökte han sig på att skriva kriminalromaner. Debutdeckaren "Försvinnanden" fick både fin kritik och Svenska Deckarakademins debutantpris. Men "Blod av mitt blod" från 2008 blev nog den sista deckaren han skrev, konstaterar han och kallar sig galghumoristiskt för "den ende svensk som skrivit deckare utan att lyckas".

Den förra boken "Borges i Sundsvall" var en sorts återkomst till novellkonsten. Den kritikerrosades också, men "försvann ändå i det mörka hålet" av utgivna böcker 2013. I sådana stunder kan det kännas motigt att vara författare, konstaterar han, "särskilt som man inte har dragit ihop sådana våldsamma pensionspoäng". Ändå har Åke Smedberg inga planer på att sluta skriva.

Tror du att det bara blir noveller i framtiden?

TT