"Till och med Göran Persson kommer skrocka högt av glädje när han kör runt på sin traktor hemma på gården."

Politisk kommentator för TV 4, tidigare lokalredaktör för Barometern-OT och Nordenkorrespondent för The Times och Sunday Times

Att köra vidare i gamla beprövade hjulspår à la Grevinnan och betjäntens Same procedure as last year? The same procedure as every year James, håller inte för Alliansen. Även om många i det blåa laget har haft svårt att medge det så förlorade Alliansen valet med råge. Alla allianspartier backade och sammanlagt rasade högerblocket hela tio procentenheter. Efter en sådan knock out är det guldläge för så kallad politikutveckling. Gamla beten som väljarna inte nappade på måste kastas över bord och nytänkande måste till. Annars riskerar Alliansen snubbla lika snöpligt 2018 som betjänten när han snubblar över tigerfällen.

Denna formidabla utmaning för Alliansen på riksplanet finns inte alls i samma utsträckning lokalt i Kalmar län där politiska landskapet ser helt annorlunda ut. Våra tolv kommuner uppvisar hela elva olika majoritetsstyren. Det är bara Mörbylånga och Hultsfred som styrs av samma partier, den traditionella Alliansen plus MP. I Kalmar, Västervik och Oskarshamn råder blocköverskridande styre och i Vimmerby har M till och med gjort gemensam sak med S. Men nationellt är kravet på borgerlig förnyelse stort.

Och Alliansen har inte vilat på hanen. Decemberöverenskommelsen hade inte ens presenterats förrän KD gick ut med ny flyktingpolitik och FP tänker nu stoppa KD:s hjärtefråga om vårdnadsbidrag genom att vänsterprassla med regeringen i en omröstning framöver. Det är bara början. Snart kommer fler Allianspartier med utspel som retar gallfeber på före detta regeringskollegorna. Socialdemokraterna och MP hoppar jämfota av lycka när de lyckas spräcka Alliansens enighet. Till och med Göran Persson kommer skrocka högt av glädje när han kör runt på sin traktor hemma på gården. Internt kivande och grälande är borgerlighetens historiska akilleshäl.

När det för första gången i mannaminne blev borgerlig regering 1976 lades grunden för det starka vänsterargumentet att de borgerliga inte kunde hålla ihop. Det dröjde inte länge förrän diskussionerna rasade så att flisorna yrde. Bråket om kärnkraften fällde regeringen Fälldin 1 år 1978. Sedan styrde Ullstens folkpartiregering bara ett år tills regeringen Fälldin 2 tog över efter den andra borgerliga valsegern i rad 1979. Två år senare föll regeringen igen då M hoppade av på grund av bråk kring marginalskattereformen. C och FP fick då bilda egen regering; Fälldin 3. I efterföljande val 1982 var de borgerliga chanslösa. Palme kunde med rätta betona att de borgerliga inte var ett regeringsalternativ att räkna med eftersom de bara trätte. Historien upprepade sig när M, C, FP och KD kom tillbaka till makten 1991. Centerledaren Olof Johansson hoppade av regeringen i protest mot byggandet av Öresundsbron. 1994 förlorade man valet.

Men det var då och nu är nu.

Åtta år av väl fungerande samarbete gör att Allianspartierna kan kosta på sig att tycka olika, ja de kan till och med gynnas av det. Regeringen Reinfeldt byggde upp ett förtroendekapital när det gäller förmågan att kunna regera som Alliansen kan leva på under många år framöver. Om de fyra partierna profilerar sig på olika sätt blir det lättare för väljarna att uppfatta partiernas särarter och skillnader. FP, KD och C får då lättare att kliva ut ur skuggan av Moderaterna. För de mindre partierna med en klart negativ valtrend, FP och KD, är kraftigare profilering till och med nödvändig. KD får automatiskt en gyllene chans vid valet av ny partiledare. Att det finns väljarpotential i idéer bortom etablissemangets konsensus råder det inget tvivel om. Det viktiga för Alliansen är sedan att kunna enas om en gemensam plattform inför valet 2018. Man behöver inte tycka lika i alla sakfrågor för att vinna ett val och kunna regera tillsammans. Om inte annat har de rödgröna visat just det.