"De vill fortfarande ha min autograf

Det ösregnade i Helsingfors när de olympiska spelen invigdes sommaren 1952.

En av den svenska truppens mest givne deltagare var 28-årige Ragnar Lundberg. Han var född i Nybro, men hade

flyttat till Södertälje för att träna med IFK Södertäljde som var en framgångsrik friidrottsklubb.

28-åringen deltog inte vid OS-invigningen - för dagen efter väntade sex timmars tävlande.

Förväntningarna hemma i Sverige var stora på stavhopparen, men Ragnar Lundberg själv var inte nervös när spelen drog igång.

Två rivningar

Han stod över höjden 4,10 och gick in på 4,20 utan några problem. Det blev det dock när det var dags för 4,30.

Ragnar rev två gånger och plötsligt såg det ut som om Sverige skulle bli utan medalj i stavhopp.

- Jag tänkte; vad sjutton är det. Jag kunde inte komma på vad det var som inte stämde, berättar Ragnar.

Ett avbrott för prisutdelning blev hans räddning.

Under prisutdelningen smet Ragnar iväg och la sig för att att vila.

- Jag hade ett stort bridgeintresse och kopplade av genom att lösa bridgeproblem. Tävlingen tog ju timtal och på det här sättet kunde jag koppla av.

Sedan gick han in på stadion och klarade 4,30 direkt.

- Det var en skön känsla. Jag var ju lite orolig.

Inför 35 000 entusiastiska åskådare hoppade Ragnar Lundberg sedan hem OS-bronset på fina höjden 4,40. Guldet tog den amerikanske pastorn Bob Richards på 4,55. Richards var dessutom lite av en läromästare och idol för Ragnar.

- Det var stort med ett OS-brons. Det är egentligen inte klokt, det är ju mer än 50 år sedan! Att man lever fortfarande, skojar Ragnar.

"Ragge" med svenska folket

Stämningen var hög på olympisastadion i Helsingfors och pressuppbådet kring svensken stort. Ragnar Lundberg blev känd och därmed "Ragge" med hela svenska folket.

- Det var både för- och nack-delar det där med att bli berömd. Det var lite jobbigt ibland med journalister som ringde på nätterna. Vad man än gjorde uppmärksammades det, minns Ragnar.

Hemma i Södertälje följde Ragnars fru och dotter tävlingarna vid radion.

- De mötte mig på Arlanda, tillsammans med en massa fotografer.

Telegrammen strömmade in och Södertälje kommun uppvaktade sin OS-medaljör. Men några pengar eller sponsorer fick han aldrig.

- Ha, ha, nej, sponsorer fanns inte på den tiden och pengar fick man inte ta emot.

Efter att uppståndelsen lagt sig började livet återgå till det normala för Ragnar Lundberg. Han jobbade som kontorist och tränade så fort han var ledig.

- Jag fick skriva mycket autografer, till människor från hela världen. Det kommer faktiskt än i dag brev från människor som vill ha min autograf.

Femma i London 1948

Första gången Ragnar Lundberg deltog i OS var 1948 i London. Då blev han femma på 4,30.

- Det var väldigt speciellt att få vara med i OS, men första gången var jag för grön. I Helsingfors var man mer garvad.

Ragnar deltog även i OS i Melbourne, Australien, 1956 där han blev femma.

Han tog sig dock aldrig över den magiska gränsen 4,50.

- Stavhopp är en helt annan sport i dag. Först hoppade vi med bambustavar. De var bra, men de var svåra att få tag på. Stålstavarna, som kom sedan, böjde sig inte alls lika mycket.

När Ragnar blev pensionär flyttade han och hustrun tillbaka till Nybro, där idrottskarriären en gång började.

- Vi hoppade över en bäck här i Nybro när vi var små. Sedan skaffade vi en påk för att ta oss över där det var lite bredare. Det hände ju att vi plurrade.

Stavhopp intresserar honom inte så mycket längre - däremot spelar han tennis en gång i veckan med några ungdomar på 50 år.

Fansen verkar inte ha glömt stavhopparen från Sverige som tog OS-brons 1952.

På Sri Lanka finns nämligen Ragnar Lundberg på frimärke.

TM Nästa avsnitt:

Var bollen verkligen inne?