Christian Gustafsson: Christian Gustafsson: Psst, IKO – ni har inte vunnit någonting än

Nu blev det som bekant inte så. I stället har IKO fått vila kroppar och hjärnor under en veckas tid och kommer på så vis in till en direkt avgörande matchserie med ungefär samma förutsättningar som Timrå.

• • •

Vilka ska då gälla som favorit nu när allt ställs på sin yttersta spets – den självförtroendestinna, glädjerusiga underdogen som kommer från tidernas bästa säsong eller dunderjumbon i SHL?

Givetvis måste Timrå, trots allt, bära favoritskapet. Knappt men klart. De har gjort resan förut, de har matchat mot SHL-lag hela säsongen, vet vad direktkval handlar om och bör rimligen ha en starkare – eller åtminstone dyrare – spelartrupp.

Samtidigt ska medelpadingarna nog inte ropa hej allt för högt.

För det är i mångt och mycket ett allsvenskt lag de ställer på benen. Det finns inga stjärnor – likt Jonathan Dahlén i fjol – att luta sig mot. Det finns inga stora namn. Spelare för spelare är Timrås trupp inte mycket bättre än IKO:s. Det är i stället ganska så anonyma hockeyarbetare som Rickard Palmberg, Henrik Törnqvist och Johannes Salomonsson som ska gå i bräschen för Timrå.

Sedan har IK Oskarshamn en sommaren 2018-het Christoffer Rifalk mellan stolparna. Oftast går det lag med vassast målman vinnande ur sådana här strider och jag är rätt säker på att Timråtränaren Fredric Andersson hade bytt målvaktspar med IKO om han bara fått.

• • •

Därtill är ju mekanismerna i sådana här matchserier inte bara krasst hockeymässigt styrda. Minst lika mycket utspelar sig i skallarna.

Timrå måste hänga kvar. Åker de ur ska kostymer tvångsmässigt krympas, medarbetare obönhörligen sparkas och spelarbudgeten radikalt sänkas, det i samma stund som SHL-miljonerna åker Robin Hood-sk pengasäckslinbana ner till Smålandskusten.

För IK Oskarshamn är det tvärt om en ren och skär dunderbonus om de slinker upp.

Det där talar för Håkan Åhlunds manskap. Att det inte finns något mål att gå upp, att IKO ser allsvenskan som sin hemmaplan. De kan fortsätta spela sitt sorglösa hjärtat i halsgropen-spel, det spel som de, bortsett från den generösa bjudningskvällen på Hovet i match ett, följde till punkt och pricka mot AIK. Så långt ifrån ström i klubborna man kan komma. De kan fortsätta lira med samma lyckopillerglädje som de gjort nästan hela säsongen.

• • •

Mitt enda frågetecken vad det gäller IK Oskarshamn är egentligen: Har det infunnit sig en förtäckt nöjd- och mätthetskänsla?

Risken finns.

I Oskarshamn är det naturligtvis monumentalt, det de åstadkommit. Komma tvåa i allsvenskan, betvinga stora starka AIK – bland annat inför två utsålda Hovet – över fem fajter. Jubel i busken. Bara att ta sig till det här slutkvalet gör spelarna till eviga 0491-hjältar.

Tidningsrubriker, tv-inslag, sociala medier-kommentarer, allmänna ryggdunkare på stan har spätt på bilden av att de gjort något fantastiskt.

Men faktum är – de har inte vunnit någonting.

Inte mer än hittepå-priset att de är hockeyallsvenska mästare. En titel som, förutom avancemang till nästa kvalrunda, bara är tomma ord och inte ger någonting. Åtminstone inte utöver de 100 000 kronorna i symbolisk segerpremie. Och de stålarna har IKO-ledningen redan skänkt till spelarnas lagkassa.

Därför blev jag lite brydd när Arsi Piispanen & Co skickade bucklan mot Hovet-skyn som hade de vunnit fem raka Wimbledon. IKO-spelarna firade den här icketiteln som funnes det ingen morgondag. I klubbshoppen saluförs specialtryckta ”mästarttröjor” med texten Hockeyallsvenska mästare 2018-2019.

Jag säger inte att det är fel, jag säger inte ens att det behöver vara något dåligt, men jag säger att det ger en ofrånkomlig mättnadskänsla.

Vid motsvarande situation för ett år sedan, när Timrå vann den allsvenska finalen, vägrade spelarna att vidröra pokalen, de knappt tittade på den.

De behandlade titeln, hockeyallsvensk mästare, som luft.

För de visste att det som verkligen var värt att fira, ja, det hade ännu inte skett.