Roadtrip

God morgon!

Snön yr utanför fönstret och det är ändå nästintill töväder enligt min termometer. Tur att det inte ska bli lika taskigt väder i morgon då mannen och jag ska bege oss rakt över landet med bilen till Göteborg. Han har ett jobb där på måndag och jag är inte frugan som sitter hemma och tjurar. Vem tackar nej till en natt på hotell, shopping, god mat och några glas vin? Inte jag i alla fall...

Förra gången mannen och jag var över på Västkusten var för två år sedan vid ungefär samma tidpukt som nu. Vi hade landat (som sista planet den kvällen) på Landvetter i en storm där jag bad till Gud för min (vår) överlevnad och jag fällde faktiskt en tacksam glädjetår när vi äntligen tog mark efter en extremt skakig landning. Det var fler än jag som hade dödsångest i kabinen den kvällen kan jag tala om. Vi hade tillbringat en underbar vecka i Marocko där vi förutom sol och bad hade njutit av en underbar rundresa över Atlasbergen till Marrakesch och Essaouira. Väl nere på marken bar det direkt av mot Kalmaa i bilen som stått en vecka och väntat på oss i minusgrader på en utomhusparkering. Det var ett under (eller en förbannelse) att den startade.

Full fräs mot metropolen på Östkusten i snöstormen alltså. Vi kom ungefär så långt som till Borås. Långtradare hade vält och det var flera mils trafikstockning på motorvägen. Efter ungefär fyra timmar i kö där jag lipat av trötthet i ungefär hälften av tiden bestämde vi oss för att svänga av, parkera och rulla ut de sovsäckar vi faktiskt hade med oss. Sagt och gjort. Sätena fälldes och vi kröp ner i de iskalla säckarna. Bara våra solbrända näsor syntes i glipan. Som tur var hade jag gått bananas på sjalar där nere i Marocko och tur var väl det kan jag säga. När morgonen grydde var det bara den vita sjalen vi köpt till vårt ståndande bröllop som låg orörd kvar i påsen. Mannen (som på den tiden enbart lyssnade till tilltalsnamnet "Fästmannen eller rätt och slätt Henrik") fick ett förskräckt uttryck i ansiktet när han slog upp ögonen. Han trodde väl han fortfarande drömde (eller befann sig i Marocko) då en babuschkaliknande figur totalt inlindad i paschminasjalar från topp till tå låg och snarkade bredvid honom.

När vi väl vaknat till var det bara att kravla sig fram och vrida om nyckeln och sätta sig tillrätta. Några timmar senare var vi hemma i Kalmaa igen.

Kontentan av den här historien är att man aldrig ska åka någonstans utan att ha med sig sovsäckar. Och man ska aldrig förebrå sin blivande hustru och ge henne dåligt samvete när hon köper för många sjalar på basaren.

Vi får som sagt hoppas att vädret lugnar sig tills imorgon annars stannar vi hemma. Mannen ser fram emot att åka och köpte till och med en talbok som vi ska lyssna på när vi åker. Vilken? "Arvet efter Arn" av Jan Guillou. Utan att jag ens sagt någonting. Kan man göra något annat än att älska den mannen?

Puss