Lana Del Rey

White trash-begreppet, med trailers, öl och flagnat nagellack, har fått ett populärkulturellt uppsving. Lana del Rey tycks spela på det som lockar med estetiken, i berättelser om desperat kärlek, tv-spel och tuff uppväxt. Som en Askunge från hooden eller en vemodig popstar från gatan.

Fast nej. Elizabeth Grant har både rik pappa och nedlagd musikkarriär i bagaget. Inte helt olikt Lady Gaga har hon byggt upp en karaktär, och lyckats med tilltaget. När musiken skapar känslor att relatera till falnar behovet av det självupplevda.

Det som tilltalar med Lana Del Reys musik, oftast nedtonad, ibland storslagen, pop med hiphop-element, inslag av soul och Sinatra, är känslan av uppgivenhet, framförallt manifesterad via sångerskans röst. Den är inte magnifik, snarare obehagligt kall. När hon likgiltigt sjunger om starka känslor, now my life is sweet like cinnamon, like a fucking dream Im living in, förstärks bilden av något smutsigt och förstört. Kanske åsyftas den amerikanska drömmen, kanske kärleken.

Hon kan inte spela isdrottning hela vägen, man misstänker snart att rösten inte räcker till mycket, och musiken glider ihop. Men Born to die, Video games, Off to the races och Radio är självlysande.