Laleh

När Laleh sjunger håller jag andan. Somliga kanske tycker att hon är pretentiös till förbannelse och föreställer sig när hon framträder, men jag tycker om att jag inte har en aning om vad som ska ske. Och sättet Laleh sjunger på, med diffus frasering, får vilken trött textrad som helst att lyfta. Precis som på debuten blandar hon på Prinsessor engelska med svenska och det gör att man får andas. När hon sjunger på svenska blir hon direkt och kryper in under huden och det hade jag inte klarat av om hela skivan hade varit sådan. De engelska sångerna är bra, men där finns ett avstånd till lyssnaren och bjuder på så vis automatiskt en känslomässig paus. Växelverkan, med andra ord. Hennes debut fick kritik eftersom den genremässigt spretade, men jag upplever att Prinsessor är mer sammanhållen. Eller är det så att jag vant mig vid hennes små utsvävningar. För att fullt ut få ut sin stora potential måste hon lära sig att tämja all intryck hon har i huvudet och skapa med stringens. Samtidigt är det just mångfalden som är hennes styrka. Laleh måste med andra ord gå en ytterst svår balansgång. Jag tror att hon kommer att lyckas.

Lyssna också på: Laleh, Laleh.