Se Byteatern som ett värde att vårda
Visst är det spännande med ett besök på Dramaten; att se Svansjön på operan; Kristina från Duvemåla på Cirkus etc. Men Byteatern ger något mer. Man bjuder på en inlevelse som bottnar i en kärlek till bygden och till det lokala. Skådespelare, musiker, som ser närheten till publiken, människorna, som viktigare än en bejublad karriär i storstaden.
Och denna närhet blir riktigt påtaglig vid gästbesök i den perifera landsorten. I förra veckan gjorde Gunilla Andersson, Martin Ellborg och Peder Nabo bejublade gästbesök i Byxelkrok och Mörbylånga med sin uppsättning Nöjesparken ett återbesök i det svenska folkhemmet.
Publiken i Kroken, med norra Ölands gyllene medelålder (65-75 år), mindes de gamla örhängena. Sjöng med i Regntunga skyar och Buonasera, och lät sig lockas av chokladhjul och bollkastning.
Det började som ett strandhugg i Kalmar med galeasen Helene en vacker sommarkväll i början av 70-talet . Kalmar, då utan fast teater, ståtade med landets sämsta barnteaterstatistik. Men kommunalrådet Wilhelm Pettersson (s) var en man som blickade framåt, och insåg att detta var något som hade potential att utveckla staden. Så Helene kunde kasta ankar: Här ska vi starta vår teater!
Som började i gamla Carlbergsvillan. Men, ett kulturellt så viktigt beslut i kommunfullmäktige, gjorde det möjligt att bygga om den gamla margarinfabriken på Barlastholmen till den nya Hamnscenen.
Dagens beslut att pussla in ett nytt, modernt universitet på den lilla holmen gör framtiden oviss för Kalmars nationellt mest prisade kulturinstitution. En störande förhöjd ljudnivå, med pålning och maskinslammer riskerar att omöjliggöra all publik verksamhet under den långa byggtiden. Och lokalerna är hur som helst redan idag för trånga.
Så det som nu krävs är motsvarande kommunala handlingskraft som 1981. Våga ta ett snabbt beslut som säkerställer Kalmars framtida kulturstatus! Möjliggör det utrymme som teatern behöver för att inte hämmas i sin utveckling. Bra lokaler plockas naturligtvis inte fram i en handvändning.
Men är det något som kännetecknar Byteaterns 40-åriga historia, så är det en otrolig förmåga att tålmodigt invänta en framtida ljusning. Men, ta inte för givet att denna nationellt - och internationellt - hyllade teater till varje pris vill stanna i Kalmar. Vi vill så gärna tro att Byteatern har kommit för att stanna. Men nya lockande etableringserbjudanden från andra orter med kulturambitioner skulle kunna bli nog så svåra att avböja.
Kalmar får nu ett samlat universitet. Har redan ett konstmuseum, som visserligen inte gillas av alla, men som ändå satt staden på kartan. På senare år har Kalmar satsat på cykelelitlopp och Ironman. Nytt badhus planeras.
Vi som bor här i en region som minst sagt ligger vid sidan av allfarvägen behöver en fast och modig ledning, som kännetecknas av ständigt vaket och öppet sinne. Och då får man inte glömma breda satsningar på sådant som gör staden och bygden kulturellt attraktiv att bo i och besöka. Sådana investeringar är inte bara önskvärda. De är också nödvändiga.
Vilken lokalisering som är möjlig och lämplig måste ske i nära samarbete med nyttjarna. Om det blir den gamla brandstationen? Tullskolan? Ångkvarnen? Fängelset? Hur länge ska man fortsätta att låsa in folk i stans bästa läge? Eller vad det nu blir? Det blir en delikat sak att utreda. Men en samlokalisation av musik, bibliotek, allaktivitet och teater. Det vore något som skulle ge regionen ett välbehövligt lyft.
