Klimatfrågan – klubb för inbördes beundran
Klimatfrågan har blivit en koloss på lerfötter, inte bara inom EU utan också i övriga världen. Trots att det råder delade meningar om huruvida människan är orsaken och/eller om vi överhuvudtaget kan påverka den så kallade klimateffekten, envisas industriländerna med att satsa miljarder på möten runt om i världen – en klubb för inbördes beundran?
Till en början handlade det om miljöförstöring, som det inte råder några tvivel om att den måste minskas främst i gamla östblocket, Asien, Central- och Sydamerika. Trots att miljöförstöringen i dessa länder är ett verkligt problem och standardhöj-ningen gör att den på grund av efterfrågan på transportmedel kommer att öka rekordartat, läggs dessa problem, tillsammans med befolkningsexplosionen, åt sidan för att helt ägna sig åt det som just ju anses politiskt mest korrekt, de så kallade koldioxidutsläp-pen.
Koldioxid som inte är något annat än vattenånga - alltså samma utsläpp som kommer från vår egen utandningsluft och våra allt varmare världshav. Trots att det dessutom konstaterades att våra kor släpper ut mer koldioxid än alla världens bilar tillsammans, vägrar man att ta ned problemet med koldioxid till en sansad nivå. Det som i naturen är något helt naturligt har alltså förvanskats till att bli ett hot!
Att ens komma på tanken att det skulle kunna vara något så naturligt som att soleni sig just nu är ovanligt varm på grund av mycket solstormar och värmer upp havsvattnet, väljer man att blunda för detta. Varför? Varför envisas man med att istället påstå att det är koldioxid som har förmågan hålla kvar strålningsvärmen runt jorden och på detta sätt värma upp världshaven?!
Vem tjänar på att göra naturens naturliga utsläpp till ett världsproblem? Politiker som åker jorden på möten som aldrig ger något konkret, bara prat? Jovisst.
Konsulter och föredragshållare av olika dignitet som väljer ämne efter hur vinden blåser och tjänar grova pengar på att predika det folk vill höra just nu? Det också.
Det politiska etablissemanget som får ett nytt domedagsevangelium att predika och som på kuppen får en politisk korrekt anledning att höja skatterna i koldioxidbekämpningens tecken. Att sedan de ökade skatterna går till något helt annat är det ingen som ifrågasätter. Visst!
Nu ska dessutom alla världens industriländer bekosta koldioxidutsläppsminskningen med svindlande summor varje år. Med tanke på hur liten andel av allt bistånd som verkligen kommer fram och till rätt ändamål, är det knappast troligt att den andelen skulle vara större i detta jättelika projekt. Särskilt med tanke på att det, om Robin Hood-projektet kommer till stånd, kommer att vara upp till de bidragsmottagande länderna hur dessa skall användas. Korrupta diktatorer kommer att gnugga händerna av förtjusning medan de ser till att det nya biståndet aldrig kommer att upphöra eftersom man kommer att fördröja målet med även detta bistånd.Har inte raden av misslyckade biståndsprojekt lärt politikerna någonting?
GUNNAR FLYBERG
