"Ångrar att jag inte satsade på hockey"

Royne Tvingsell har vigt stora delar av sitt 45-åriga liv åt innebandyn. Men på många sätt är det en idrottslig allkonstnär vi har att göra med.

Förutom att han fått Storfiskregistreringens guldnål för att ha fångat tio olika storfiskarter, så har han hunnit med en hel del annat.

Som att spela seriegolf med ett handikapp på 3,2.

Eller som att ta EM- och SM-silver i dragracing.

Eller som när han i mitten av 1980-talet, innan innebandyn fångade honom, debuterade i IK Oskarshamns a-lag som 16-årig hockey-yngling.

– Det måste ha varit 1984. Jag minns att jag var med när vi mötte Malmö borta och det var flera tusen på läktarna.

Hur bra var du i hockey?

– Jag var med i uttagningar till Tv-pucken och så. Är det något jag ångrar här i livet så är det att jag slutade med hockeyn. Det är det roligaste jag hållit på med. Det passade mig. Hela grejen med skridskoåkning, närkamper och adrenalin. Men jag slutade. Varför vet jag inte. Jag var väl dum och lat och något annat var plötsligt roligare, säger Royne Tvingsell och garvar.

”Något annat” blev snart en annan sport med klubba.

Oskarshamns Innebandyklubb, som bytte namn till Craftstaden IBK för nio år sedan, bildades av ett gäng killar på Kristinebergs fritidsgård i mars 1986. Royne Tvingsell var en av dem.

– Det var Rein Toots, Fredrik Lampe, Thomas Lennartsson och grabbarna. Jag har haft en hel del erbjudanden från andra klubbar men aldrig varit i någon annan förening än Craftstaden. Jag har ett väldigt stort hjärta för förenigen.

De första tio åren var han bara spelare, en hårdför men spelskicklig back. 1996 fick han, som något av en nödlösning, ta över som spelande huvudtränare. Där blev han, sedermera som enbart tränare, kvar till 2003.

Då hade han just räddat klubben kvar i dåvarande division 1. Men bensinen var slut.

– Innebandyn stod mig upp i halsen. Sista månaden fick jag kämpa för att hålla masken inför laget och föreningen. Utbrändhet var inte ett känt uttryck då, men hade det funnits hade jag haft första graden av det. Jag var helt slut och lovade mig själva att aldrig mer sätta min fot i sporthallen, att aldrig mer syssla med innebandy.

Löftet höll han i sju år. 2010 var han plötsligt tillbaka som tränare för Craftstaden.

Framgången lät inte vänta på sig. Första året blev det en mittenplats i division 2, innan laget tog klivet upp i ettan. Där blev det en andraplats i fjol och nu står Craftstaden alltså bara två matcher från allsvenskan.

– Suget har kommit tillbaka. Föreningen vill något och det passar mig. Det har i flera år funnits en vision om att nå allsvenskan och jag gillar utmaningar. Gör jag något så gör jag det fullt ut. Jag försöker bidra med så mycket energi jag bara kan. Det har aldrig lockat mig att varva ner i division 3 eller så. Jag kör och när bränslet är slut så är det.

Har du aldrig drömt om att träna ett lag på ännu högre nivå?

– Visst, det kanske har slagit mig att det vore kul att prova riktigt högt upp och se vad jag kan bidra med där. Samtidigt är jag realist. Men ett allsvenskt topplag skulle vara kul. Det kanske visar sig att det inte alls är så stor skillnad.

Vad symboliserar Royne Tvingsell som ledare och tränare?

– Jag kräver väldigt mycket av spelarna. Mycket för att jag själv är så jävla engagerad och går in för det här med allt jag har. Jag skulle faktiskt vilja jobba på att bli lugnare på bänken. Det skulle nog förbättra mig som coach. Att vara tränare är också att vara psykolog. Det sitter 20 individer på bänken och alla måste behandlas olika. Vissa tål inte att få skäll, medan vissa nästan vill ha skit från mig för att vakna till.

Är det stor skillnad att vara innebandytränare nu och för 15 år sedan?

– Det är det. Sporten har blivit så mycket tuffare, det går så mycket fortare. På 90-talet handlade det bara om att nöta slingor på försäsongen, i somras sprang vi tre gånger. Sedan var det bara intervall- och spänstträning. En annan skillnad är att det är mycket mer taktiskt nu. Samtidigt är innebandy är så oförutsägbart. Du kan leda med 4–0, som vi gjorde i första kvalmatchen. Det är ingenting. Det finns ingen offside, inget mittzonsspel som i hockey. Det är både charmigt och frustrerande. Det räcker att en gubbe gör bort sin markering så blir det fritt.

I helgen ska det alltså avgöras om Craftstaden tar klivet upp. Åstorp/Kvidinge vann som bekant den första kvalmatchen i Oskarshamn med 8–7. Det innebär att Craftstaden måste vinna både lördags- och söndagsmatchen för att den allsvenska drömmen ska bli verklighet.

– Jag är helt övertygad om att vi kommer vända det här. Jag ser Landskrona som ett tajtare lag försvarsmässigt än Åstorp. Vi måste bara få bort misstagen. Det passar oss bättre att spela borta, hemma sätter vi för stor press på oss med all publik. Vi vill bjuda upp och showa hela tiden och det straffar oss. Och Åstorp är fel lag att bjuda på saker, de är otroligt passningsskickliga.

Om ni går upp – hur skulle du ranka det Oskarshamnsinnebandyns snart 30-åriga historia?

– Som det största, utan tvekan. Innebandyn är en helt annan sport nu än när föreningen låg i näst högsta serien senast.