Vi oroar oss i onödan
Det är svårt att tänka sig i dag, men på 1930-talet var människor upprörda över den kolerade veckopressen. Den stod för en ytlighet som man ifrågasatte. Lika svårt kan det vara att förstå att Hjalmar Söderberg, som verkligen var en klarsynt man, såg med avsmak på filmmediumet. Han var inte den ende i sekelskiftets Sverige som hade den inställningen. Rädslan för att filmen skulle få moraliska följder var så stor att filmcensur infördes 1911. Uppenbarligen finns oron kvar. Filmcensuren är fortfarande verksam.
Jag brukar tänka på sådana saker när jag läser och hör vår tids gnabb. Som kanske inte gäller den kolerade veckopressen eller filmmediumet, utan oftare om den snart olagliga nedladdningen av musik från nätet eller skivvärldens utseendefixering.
Jag tänker då på sådana saker för att få perspektiv. För ofta oroar vi oss i onödan. Vi går i taket över något eftersom det är nytt, vi spekulerar i följderna, vi tror det värsta och efter några år har vi glömt debatten.
Jag tänker på sådana saker för att motverka den reaktionära sidan hos mig.
Ibland hjälper det emellertid inte. Vissa företeelser i samhället gör mig så beklämd att jag måste svartmåla. Kanske inte så mycket för att jag tror att de moraliska följderna blir hemska, utan mer för att jag tycker att företeelsen är förbannat korkat.
Som skivindustrin. Den sjuka skivindustrin.
Som konsekvent premierar det som är förenklat och plagierat. Allt annat tar för mycket tid, för mycket energi och gillar inte lyssnaren det efter två minuter är det inte värt att satsas på. Producera, konsumera, wham, bam, thank you, man.
Personerna som har makt att förändra gömmer sig bakom floskler som att de ger människor det som människor vill ha. Bullshit. Hur många av oss vet egentligen vad vi vill ha? Hur många vet vad det finns för alternativ? Det är skivindustrin som ska ge oss alternativ. Men de satsar enbart på det som redan finns, på det som man vet säljer. Skivindustrin tänker enkelspårigt; låtskrivarna skriver bara en typ av låtar, artisterna anammar ett manér som de vet slår an hos massorna och skivköparna bekräftar det hela genom att köpa produkten. Det blir stillastående vatten och i sådant kan ingenting leva.
Jag skulle givetvis kunna låta det vara. Jag behöver inte bry mig om det. Låt idioterna självdö. Men samtidigt kan jag inte undvika att bli irriterad över hur mycket begåvning som kvävs. Och jag kan inte hjälpa att jag blir förbannad när de som har makten underskattar människor. Visserligen finns det mängder av tecken i samhället som tyder på att massan agerar huvudlöst (de svallande känslorna för vårt kungahus!), men samtidigt, för att citera Gunnar Ekelöf: "Det som är botten i dig är botten också i andra".
"Kreativitet handlar om att misslyckas med stil", säger Malcom McLaren, som stod bakom Sex Pistols, i en artikel i DN. Problemet med skivindustrin är emellertid att det enda beviset på framgång är höga försäljningssiffror. I en sådan miljö har ingen råd att misslyckas. McLaren ser sig själv som en kulturterrorist som vill "rövknulla musikindustrin".
Kanske är det det enda sättet att få musikindustrin att vakna.
Att rövknulla den.
