"Vanligt att barn i människohandel försvinner"

I förra veckan omhändertogs tre tiggande flickor, 12, 14 och 16 år gamla, i en internationell polisinsats mot misstänkt människohandel. De två äldsta flickorna var gravida och 16-åringen hade kommit hit med sin make och sina släktingar från ett EU-land. 14-åringen skulle giftas bort med en man som befann sig i hemlandet.

I samband med insatsen uppgav polisen att de sett en ökning av barn från andra länder som grips för stöldbrott och utnyttjas för att bära vapen eller narkotika åt kriminella grupperingar. Mörkertalet kring hur många barn i Sverige som utnyttjas inom människohandel bedöms dock vara stort och offren kan vara exploaterade på flera sätt samtidigt.

Enligt en rapport från i fjol kom Jämställdhetsmyndigheten under 2019 i kontakt med 49 barn – 23 flickor och 26 pojkar – samt minst 26 medföljande barn till utsatta vuxna, som ska ha utnyttjats för att begå brott, för sexuella ändamål eller för att tigga. De flesta kom från Marocko och Rumänien, men även från Serbien, Nigeria och Afghanistan.

När minderåriga från andra länder misstänks fara illa i Sverige ska en anmälan göras till socialtjänsten. Kommunerna har enligt socialtjänstlagen ett särskilt ansvar för barn och unga, i synnerhet om de är brottsoffer. Det gäller oavsett om de har rätt att befinna sig i Sverige och oberoende av hur länge de har vistats här.

– När det är en så allvarlig misstanke som exploatering eller människohandel ska socialtjänsten omedelbart göra en skyddsbedömning och skyndsamt inleda en utredning, säger Katarina Munier, chef för kompetenscenter Barn och unga på socialförvaltningen i Stockholms stad.

Enligt socialtjänstlagen, barnkonventionen och lagen om vård av unga ska detta ske med barnets bästa i fokus, och barnet ska vara delaktigt i processen.

– En utmaning är att det är vanligt att barn och ungdomar som är utsatta för människohandel försvinner när de uppmärksammas av polisen, ibland till och med så fort att det kan bli svårt för socialtjänsten att söka upp dem.

Katarina Munier säger att det kan finnas en kedja av personer i bakgrunden som barnet befinner sig i beroendeställning till.

– Många personer kan vara beroende av att barnet utnyttjas och de vill inte att barnet ska prata med socialsekreterare. De försöker naturligtvis hämta barnet eller påverka barnet till att avvika.

Om utredningen går vidare finns ett regelverk med avtal och konventioner som beskriver hur samarbetet med myndigheterna i barnets hemland ska se ut. På flera håll i Sverige finns särskilda regionkoordinatorer som samordnar arbetet mellan polis och socialtjänst och kan hjälpa till att kontakta ambassader.

Att ha varit utsatt för människohandel är i sig inte en grund för uppehållstillstånd, men i enskilda fall kan personer ändå få det som flyktingar, skyddsbehövande eller på grund av synnerligen ömmande omständigheter, enligt Katarina Munier. Om barnet ska återvända till hemlandet måste myndigheterna komma överens om hur det ska ske på ett tryggt sätt.

– Barn får inte avvisas från Sverige utan att det är säkerställt att en vårdnadshavare, en annan anhörig eller ansvarig myndighet kan ta emot barnet vid ankomsten och tillförsäkra barnet en god omvårdnad.

För den som medverkar i en brottsutredning eller rättegång kan Migrationsverket bevilja ett tillfälligt uppehållstillstånd för minst sex månader. Enligt Europarådets konvention har potentiella offer för människohandel dessutom rätt att ansöka om en reflektionsperiod på 30 dagar för att vila och tänka över om man vill polisanmäla.

Europarådets Expertkommitté (GRETA) och flera frivilligorganisationer har dock kritiserat Sverige för att inte leva upp till detta i praktiken, eftersom enbart förundersökningsledare kan ansöka om en reflektionsperiod.

En rapport från Plattformen Civila Sverige mot människohandel visar att hälften av de 253 direkt utsatta som de varit i kontakt med 2020 inte gjort någon polisanmälan. Bland de som anmält har endast 7 procent fått en formell reflektionsperiod.

I Sverige kan socialtjänsten erbjuda insatser i öppenvården eller placera barnet i ett jourhem, på en institution eller ett stödboende om det har fyllt 16. Barnet kan erbjudas stöd från familjebehandlare, samtalsstöd med socialsekreterare och vid behov få hjälp att komma i kontakt med hälso- och sjukvården.

Mats Paulsson, senior utredare inom prostitution och människohandel på Jämställdhetsmyndigheten, säger att ett omhändertagande kan leda till komplexa diskussioner med barnets hemland, eftersom lagstiftningen ser olika ut.

– Ibland tycker myndigheter i andra länder att barn ska skickas hem till vårdnadshavare, medan vi kanske har information som säger att vårdnadshavarna i vissa fall har varit delaktiga i den här handeln med barn.

Enligt Mats Paulsson kan det ibland utläsas mellan raderna att det är släktingar som har utnyttjat barnet, men bevisen räcker inte alltid för ett åtal.

– Då är det svårt att hitta grunder att behålla ett barn. Man tror att de är människohandlare, men man vet inte till hundra procent. Det kan vara oklarheter också, det finns gråzoner om vad som är vad.

TT: Då kan det vara så att barnen kommer tillbaka till släktingarna?

– Ja, det kan absolut vara så. Om man inte har väldigt konkreta bevis som styrker det man misstänker och tror, då är det svårt naturligtvis.

Många gånger tror barnen att de är misstänkta för brott och det tar ofta lång tid att förklara hur svenska myndigheter fungerar, enligt Mats Paulsson. Han menar att det är viktigt att de utsatta kommer bort från personerna som utnyttjat dem.

– Ibland ser man sig inte som offer. Men när man inte är under deras kontroll längre blir man mer benägen att se vad det egentligen har handlat om.

Katarina Munier säger att det är viktigt att agera snabbt och att socialtjänsten, polis, Migrationsverket och barnens hemländer behöver samverka.

– Vi myndigheter behöver ha ett tätt och bra samarbete när det gäller utsatta barn i gatumiljö. Annars är det väldigt lätt att vi tappar sikte på dem när vi väl har upptäckt dem.