Utrotningshotade ord

Det började med ett förfluget ord.

Proper!!

När såg jag egentligen proper ut senast? Flickskoleproper. Helveckad skotskrutig kjol, vit blus med gosskrage, snygga hudfärgade nylonstrumpor med rak söm, taxklackade skor och liten kuvertväska.

Det är säkert fyrtio år sedan.

Förresten har nylonstrumpan inte längre söm, taxklacken försvann med Katja of Sweden (blir kanske modern igen) och unga flickors gosskrage har bytts mot små, små linnen med djupa urringningar.

Ordet proper behövs inte längre. Det har gått i graven tillsammans med sina sedesamma släktingar prydlig, stilig, och chevarelesk. Tagit med sig kalasbyxan (numera heter det tuffa leggings) sockiplasten (vi fick inte ha skor med klack ens under gymnastiklektionens danspass), palletån som herrarna hängde av sig i garderoben och tanten (som numera inte hinner bli tant innan hon dör).

Hörde för ett par år sedan om ett nordiskt forskningsprojekt som ville bevara ljud. Forskarna spelar in utrotninghotade ljud. Ni vet råmande kor, sågklingans vinande, ångbåtens tutande och gengasbilens stånkande.

Men det är inte bara ljud som försvinner. Med borttappade ord förlorar vi också dofter, smaker och minnen.

Finns inte längre lp-skivor behövs inte heller ordet lp. Och utan lp- och ep-skivor försvinner också klickandet av grammofonarmen. Det där dubbelljudet när armen först lyftes från skivan, sedan vreds åt sidan, flyttades en bit och lade sig till ro i hållaren. Minns ni – klick, klick, klack.

Och minns ni stencilapparaten? Doften av blåsprit. En doft som väckte associationer av frihet, en stunds frist från klassrummets klaustrofobiska dvala. Några minuter av hjälpsamhet i materialrummet. Se där ett annat ord som säkert är borta. Materialrum. Sedan länge inaktuella kartor och uppstoppade fåglar.

I en tid som rockar fett finns det knappast skoldans, eller ens stuff. I en tid av jeans och minikjolar, inte underkjolar som stärks med potatismjöl, eller sömmas av tjockaste skumgummi för att stå ut som ballonger. Inte touperade frisyrer som enligt en vandringssägen byggdes kring ett franskbröd för att få rätt fyllighet.

Med de förlorade orden förlorar vi våra minnen.

Frysen tog ordet konserveringsapparat, den stora gryta som kokade en långvecka varje höst när mormor kom för att konservera bär och frukt, ärtor, morötter, potatis och svamp och kylskåpet tog ordet isskåp, det stora skåpet hos farmor som krävde tiolitersstycken av sjösågad is. Den ljusblå lastbilen kom med blocken dolda under sågspån.

Och jag, jag skriver dessa försvinnande ord på en ordbehandlare som med softat klickande radar upp lätt bortraderade rader. För inte så länge sedan tystnade min Halda – så väl inarbetad att den när den fick upp farten kring middagstid kunde skriva en riktigt bra artikel själv. Nu väcker dess hackande nostalgisk glädje hos kollegerna.

Liksom jakten på ord väcker gläjde. I ett par veckor har vi smakat på en ordskatt. Belönat oss med ord vi knappt minns att vi kunde. Återvunnit det nästan förlorade. Alla har bidragit med sitt lilla favoritord. Se bara på listorna.

Vi har plockat fram orden ur minnets skrymslen, putsat av dem, påmint oss dess innebörd, sörjt sammanhang som inte längre finns men också bestämt oss för att då och då peta in ett litet utrotningshotat ord i en och annan mening.

Förvisso!

(Missa inte Kultursidan i papperstidningen. Där hittar du roliga ordlistor och språkadjunkter som utser favoriter.)