Tolstaja har fått till en folksagelik berättelse

Livet i Ryssland efter Stora Smällen är svårt. Man lever på svarta flygharrar, mjöl från målla och muskött. På marknaden finns dock delikatesser som inlagd fräken, syrad ormbunke, kryddhalm och inlagda nötter. Möss är också pengar. Man betalar sin skatt i möss, syr sina kläder av musskinn och prissätter alla varor och tjänster med hjälp av möss.

Civilisationen har störtat samman i Tatiana Tolstajas roman Därv, de som överlevt är djupt vidskepliga; så är, tror man, snön blommor från ett jätteträd i norr. Kärnvapenkriget har sopat bort allt, kultur, industrier, teknik, kunskaper och viktiga mänskliga värden. Kriget har också lett till mutationer; folk har gröna händer, tuppkammar, djurklor, öron under armarna. Berättelsen kunde så till vida utspela sig i Boschs underjordiska värld där djurmänniskor och sakvarelser drabbar samman.

Fjodor heter härskaren. Han säger sig ha uppfunnit hjulet, båten, skriften, det hela. Han har också diktat en rad mästerverk, till exempel Iliaden och Macbeth. Benedikt arbetar med att skriva av Fjodors verk. Tryckkonsten har gått förlorad. Han kommer till versen "En häst, en häst, ett kungarike för en häst" och undrar vad en häst är. Kanske en särskilt fin mus, tror han.

Tolstaja driver med mycket, inte minst svulstiga litterära ambitioner.

Alla begrepp missförstås och stavas fel: plingxiper, fellåsåfi och skrudera på undervisitetet. Översättarna Staffan Skott och Maria Nikolajeva har gjort ett halsbrytande hästjobb (vad var det häst betydde nu igen?).

Och de har haft kolossalt roligt när de nyskapat, slitit sönder och försvenskat, det ser man och den glädjen går rakt in i texten. Den kokar över av parafraser, allusioner, dolda citat, ombyggen, förvrängningar och förfalskningar. I den grytan rörs svenska rim och klassiska verser också ner, det blir en närmast studentikos och stundom genial blandning.

Men satiren gäller också vanliga människor, de förefaller så lata och slarviga och struntar i sin okunnighet. Avskrivna böcker är annars populära, de kan kosta ända upp till tjugofem möss, men inte många verkar läsa dem.

Därv liknar en folksaga där nästan alla är troll. Eller en bildningsroman där man inte rör sig framåt utan bakåt och neråt. I denna svarta skröna varvas fantastiska påhitt med våldsamma övergrepp. Samtidigt finns där en vild livsaptit, nedstoppad i en ung mans kropp men också i själva texten; mitt i all vidskepligheten sprakar det av sinnlig utlevelse.

En dag besöker Fjodor, tyrannen, den skrivarstuga där Benedikt arbetar. Fjodor visar sig vara ett par tvärhänder hög och lika okunnig som alla andra, han är bra lik Josef Stalin fast som katt. Fjodor har inte heller en aning om vad en häst är för något.

På skrivarstugan arbetar också Olga, de blir ett par, gifter sig och får tre klotrunda barn. Olgas släkt är psykofantisk, de äter mat i ohyggliga mängder, fem tallrikar soppa följs av fyrtio piroger, en bytta pannkakor och så vidare. Svärfar är en stenrik, manisk höjdare med ett stort bibliotek och Benedikt får tack vare honom jobb som Vårdare, en som gör razzior och jagar böcker (vanligt folk, sötebröder, får inte inneha tryckt litteratur).

Han vinner alltså prinsessan och halva kungariket, kan man möjligen säga, men gör till slut inte mycket annat än läser och i böckerna får han långsamt syn på en bättre värld; där skymtar "broderskap, kärlek, skönhet. Rättvisa. Respekt...Så att i själen tänds den eld som är kärleken till nästan."

Därv har en fantastisk ton, den ligger rätt nära talet men i denna bjärta språkväv finns också arkaiserande slingor som löper mellan alla nyord och ilskna dialoger (man samtalar nästan bara

i affekt).

Där finns också en drömartad, febrig ton som ställs mot rader av våldsamheter och mordiska förlopp.

Därv är alltså ett på många sätt nydanande verk, det utan jämförelse mest originella i de senaste årens bokflod.