"Syriens framtid kommer byggas av kvinnor"

Mobilerna förlorar sin täckning, inga sms med ord som "frihet" eller "demokrati" går i väg och hela landet börjar surra av rykten. Som kvinna blir det allt farligare att gå ut utan slöja.

Journalisten och författaren Suzanne Ibrahim bodde i Damaskus då kriget bröt ut. I boken "När vinden exploderar mot min hud: Dagbok från Damaskus" skriver hon om de två första åren av konflikten, från 2011, då syrierna svävade i plågsam ovisshet om framtiden.

– En dag kunde jag inte återvända till mitt hem, i min egen stad, under flera timmar. Det chockade mig. Jag insåg att det var något nytt, konstigt som skedde. Jag ville inte glömma alla detaljer i vardagen som kanske var små, men som jag upplevde väldigt starkt då, så jag började skriva dagbok säger hon.

Suzanne Ibrahim arbetade som journalist, kämpade för kvinnors rättigheter och hade just köpt en liten lägenhet. Hon och hennes vänner följde hoppfullt demonstrationerna för demokrati, innan allt gick överstyr. När hon nu förklarar de ogreppbara skeendena är det från en trygg plats: År 2018 kom hon till Sverige som fristadsförfattare, efter flera års försök att fly hemlandet. Men minnena bränner strax under ytan.

– Mitt liv förändrades, alla syriers liv förändrades för alltid.

Hon ser det som sin plikt att berätta, delvis för att hon inte litar på historieböckerna, som hon menar skrivs av de segrande. Men också för att så få medier skildrar vanliga syriers vardag.

– Den nya generationen syrier kommer att få lära sig om kriget från historieböcker som är fulla av lögner. Det är min roll som journalist och författare att säga sanningen. Och det är viktigt för svenskar också att läsa om vad som hände, säger hon.

Suzanne Ibrahim är fullt medveten om att det är två vitt skiljda saker att befinna sig i ett krig och att höra om det. Under Irakkriget flydde över en miljon irakier till Syrien.

– Och liksom ni hör om kriget i Syrien nu hörde jag deras berättelser, var djupt berörd och hoppades att kriget skulle ta slut. Men jag kunde inte känna samma sak som de kände.

Suzanne Ibrahim skildrar hur kriget drabbar den lilla människan. Hur det är att vänta inomhus i ovisshet. Vad man gör när brödet tar slut i alla butiker och bankomaterna slutar fungera, något som skedde i hennes hemstad Homs. Dit reste hon regelbundet från Damaskus, eftersom hennes familj bor där. Vägen dit blev allt farligare. Folk kidnappades, det blev strider på gatan, människor från minoritetsgrupper dödades.

Vad under de första månaderna av ovisshet var värst?

– Allt var hemskt. Allt var kusligt, våldsamt och jag tvingades lämna mitt hem för alltid. Allt förändras: ljuden, lukterna, allt blir fasa, brända människor, blod, skjutningar, flyktingar överallt – de bodde i tusentals ute i trädgårdarna, vinter som sommar, säger Suzanne Ibrahim och överväldigas av minnena.

Hon oroade sig ständigt, berättar hon. De enklaste saker blev utmaningar, som att gå ut på en promenad, att kontakta familjen eller att hålla modet uppe när elektriciteten försvann.

Samtidigt försökte hon skapa en alternativ värld i sin lilla lägenhet: hon läste, såg på film och väntade. Kontrasten mot hennes nuvarande liv är ändå enorm.

– I Syrien slutade jag skriva poesi en lång tid. Men en månad efter att jag kom till Sverige skrev jag min första dikt. Jag jämförde Sverige och Syrien. Syrien är alltid soligt och varmt men där frös jag. Här är det alltid kallt men här känner jag mig varm.

De värsta striderna har upphört i Syrien. Suzanne Ibrahim skulle vilja fortsätta att skriva om hur kriget har ödelagt de sociala strukturerna och skapat enorma klyftor.

– Många familjer splittrades och många kvinnor våldtogs, familjer har spritts över landet, skilsmässorna har stigit och många kärleksrelationer förstördes av kriget.

Hon har svårt att blicka framåt – både för sin egen del och för hemlandets. Hennes fristadsperiod tar slut om fyra månader, och hon hoppas då på att få uppehållstillstånd i Sverige. Syriens öde har hon svårt att spå om, när världens stormakter blandade sig i konflikten upphörde det att vara enbart syriernas krig, menar hon.

– Men jag tror på Syrien, särskilt på kvinnorna. De har mött så hemska saker men kämpar fortfarande för sina familjer. Framtiden där kommer att byggas av kvinnorna.