Svenska forskare granskar märkligt rymdmoln
En vacker dag kommer solen sannolikt att svälla upp till en så kallad röd jätte, som slukar de närmaste planeterna och sliter bort jordens atmosfär. Exakt hur det kommer att gå till vet ingen. Men redan nu har en grupp svenska forskare lyckats göra en observation som ger djupare inblick i hur en röd jätte kan uppföra sig.
Med hjälp av det stora radioteleskopet Alma, som egentligen är ett nätverk av flera olika teleskop utspridda på en bergsplatå i Chile så att de tillsammans bildar ett gigantiskt teleskop, har forskarna studerat ett gasmoln vid dubbelstjärnan HD 101584.
– Vi har sett ett cirkumstellärt moln av gas och stoft. Genom att mäta hur det rör sig försöker vi tolka vad som har hänt, säger Hans Olofsson, professor i radioastronomi vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Kastades ut i rymden
Forskarna har kommit fram till att den ena stjärnan i stjärnsystemet omvandlades till en röd jättestjärna och för ungefär 1 000 år sedan började fånga in den andra stjärnan. När kompanjonstjärnan närmade sig frigjordes lägesenergi, som slet loss den röda jättestjärnans yttersta delar och kastade ut dem i rymden. Det är detta moln som forskarna nu har granskat noggrannare.
– Vi kan se hur gasen expanderar bort från stjärnsystemet. Om några 10 000 år kommer vi inte att se något av den här cirkumstellära fasen längre. Så vi har haft tur som fångade det i ett så pass tidigt skeende, säger Hans Olofsson.
TT: Vad kan ni lära er av detta?
– En sådan här process är mycket svår att beskriva med numeriska simuleringar. Därför är det väldigt värdefullt att få riktiga observationer, som gör att vi sedan kan förbättra våra modeller, säger Hans Olofsson.
Nya grundämnen
Han tillägger att de röda jättarna under sin dödskamp kastar ut stora mängder tunga grundämnen i rymden.
– De har skapats under stjärnans utveckling och bidrar sedan till den kemiska berikningen av vårt universum. Så det är också en viktig sak att lära sig mer om.
Den dag vår egen sol förvandlas till en röd jättestjärna finns en viktig skillnad – den har ingen kompisstjärna som den kan försöka sluka. Möjligen, förklarar Hans Olofsson, kan den ge sig på jätteplaneten Jupiter.
– Men den ligger längre bort och väger mindre än en stjärna. Så det fenomenet blir nog inte lika spektakulärt. Fast då är vi ju ändå inte här och kan se, säger Hans Olofsson.
