Succéförfattaren som retar upp USA

Fyra år gammal kom Viet Thanh Nguyen som flykting från Vietnam till USA. Han har inga minnen från sitt gamla hemland. Men han har alltid varit medveten om de mångskiftande livsberättelser som det vietnamesiska folket runt honom har.

– Jag var också medveten om att vi var i USA där de flesta amerikaner inte visste något om oss och inte ville veta något om oss, konstaterar Viet Thanh Nguyen under ett besök i Sverige.

I nya novellsamlingen "Flyktingar" skriver han: "I ett land där ägodelar betyder allt ägde vi inget utom våra historier". Redan i tonåren började han att försöka formulera de berättelserna, men hans hyllade stilistik kom inte gratis.

– Det tog mig 20 år att skriva novellerna i den här boken, säger han.

Med sin förra bok lyckades Viet Thanh Nguyen reta upp både amerikaner och vietnameser. "Sympatisören", som handlar om en kommunistisk spion, har uppmärksammats över hela världen för sin träffsäkra skärpa, men den gjorde också att han fick hatbrev av amerikanska läsare som skrev: "åk tillbaka till Vietnam om du älskar kommunism så mycket".

– Då har de inte läst resten av boken som också är djupt kritisk mot vietnamesisk kommunism. Boken är kritisk mot hyckleri och maktmissbruk, oavsett var det uppstår. Men det är utmanande för många amerikanska läsare att bli så kritiserade, särskilt av en vietnamesisk flykting som "borde vara tacksam", säger han.

Viet Thanh Nguyen berättar utan åthävor om sin tuffa uppväxt. Han minns smärtan i att skiljas från sina föräldrar i flyktingcentret som barn. Deras liv i Los Angeles bestod sedan av hårt jobb, föräldrarna arbetade 12–14 timmar per dag i en livsmedelsbutik.

– De känslomässiga konsekvenserna för vår familj var ganska stora, jag kände mig väldigt ensam och hanterade det genom att söka mig till böcker och berättelser. De var min flykt från ensamheten. Jag har alltid tyckt att berättelser betyder något – för att de räddar oss. Eftersom litteraturen räddade mig.

En enda av novellerna är självbiografisk: "Krigsår" handlar om Viet Thanh Nguyen och hans mor. Han skildrar hennes hjältemod men också hennes svagheter. Människorna i Nguyens värld är alltid komplexa, mänskliga, motsägelsefulla. Han beskriver en vardag som sällan syns i majoritetssamhället – vilket också sporrar honom som författare.

– När du är en person som älskar berättelser och identifierar dig djupt med dem och samtidigt råkar tillhöra en minoritet av något slag, finns det alltid ett ögonblick då du inser att du inte finns med, säger han.

Vietnameser raderas ofta ur berättelserna om Vietnam – eller framställs som karikatyrer. Men Viet Thanh Nguyen har insett att det inte är hans uppgift att förmänskliga dem.

– Som minoritet förväntar majoriteten sig hela tiden att du ska förklara dig själv, och översätta din kultur, bakgrund, historia och mat. Om du blir författare finns den förväntan kvar. Min utmaning är att fortsätta att ta upp historien som har fått mig att tillhöra en minoritet: kriget, att vara flykting och rasförhållandena i USA – men att göra det som om jag vore en majoritetsförfattare, utan att förklara.

I "Sympatisören" går han ett steg längre – där lyfter han fram en osympatisk dubbelagent som begår hemska handlingar för att rädda sitt eget skinn. Viet Thanh Nguyen beklagar att minoritetsförfattare ofta är rädda för att skildra hemska personer, eftersom hela minoriteten kan dömas utifrån den fiktiva personen.

Men han fortsätter att följa sin huvudperson – uppföljaren är precis klar. I den första bevittnade mannen en brutal våldtäkt, utan att ingripa.

– Jag ville utforska narrativet kring maskulinitet, heterosexualitet och krig, som ledde till den våldtäkten, säger han och resonerar kring tabut med sexuellt våld, som också ofta drabbar dagens flyktingar.

Hans novellsamling är dedicerad till flyktingar över hela världen. Viet Thanh Nguyen tycker inte att mycket har förändrats sedan 1970-talet. Då flydde vietnameserna över havet och blev kända som ”båtfolket”, ett begrepp han tycker är nedsättande.

– Flyktingar framställs alltid på ett negativt sätt. För de kontrollerar inte berättelserna om sig själva. Här blir berättandet avgörande: både på nivån som politiker ägnar sig åt det och nivån som författare gör det. En politiker har mer makt än jag men det är min uppgift att försöka omforma berättelsen, så att vi inte ser flyktingar som föremål för medlidande utan som de modiga människor de är.