Rocky Dennis var ett misstag från början...

Från och med nu kallar vi Rocky Dennis för Jens Lekman.

För det är så han heter. Den 22-årige killen från Kortedala utanför Göteborg som har fått de mest garvade musikkritiker att slå knut på sig själva i sina försök att beskriva exakt hur bra och egen han är.

Namnet Rocky Dennis var ett misstag från början. Jens Lekman skrev en låt om Rocky Dennis (den deformerade pojken i filmen Mask) men någon trodde att det var hans artistnamn och så blev snöbollen en lavin.

- Jag trodde aldrig att det skulle bli så här hajpat så jag trodde inte att det skulle bli några problem att göra mig av med namnet. Men på nyårsafton ska han dö, då ska vi begrava Rocky Dennis, säger Jens Lekman.

För i mars kommer debutalbumet och då ska det stå Jens Lekman på konvolutet.

Journalister ringer för tidigt på morgonen

Jens Lekman är verkligen höstens hajp i svensk popmusik. Själv rycker han lite på axlarna åt hela grejen. Han tycker mest det är jobbigt att journalister ofta ringer till honom alldeles för tidigt på morgonen. Han tycker inte att man ska sätta folk på en piedestal. Och han tycker inte om att vara "the talk of the town". Han kallar sig själv introvert.

- Jag känner mig lite grann som ett barn som leker med legobitar när jag borde leka med duplo. Jag känner mig inte helt färdigutvecklad, utan hade gärna velat få lite mer tid i lugn och ro och kunnat utveckla min musik innan andra börjar skrika över den.

Jens Lekman är visserligen stolt över sin musik, men tvivlar ofta på sig själv. Han pratar om dåligt självförtroende.

- I början när jag gjorde spelningar kunde jag låsa in mig på toaletten efteråt. Jag tyckte alltid att jag var dålig. Men sedan när publiken kom fram och tyckte att det var bra så började jag tänka att det kanske var okej ändå.

Det brukar trots allt gå bra att stå på scenen. Det är nämligen inte den vanliga Jens Lekman vi i publiken ser då.

- Jag blir en helt annan person när jag går upp på scenen och allt stämmer. All rädsla bara försvinner och det känns som om jag inte är rädd för någonting. Ibland kan jag bli rädd för den känslan, den är mäktig.

Älskar sin mogna röst

Jens Lekman sitter hemma i sin etta i Kortedala.

I bakgrunden hörs upprörda undulatskrik. Roy och Ida är inte alls glada över att Jens var i Kalmar och spelade i går kväll. De protesterar högljutt.

Jens Lekman älskar sin röst. Det är svårt att låta bli. Hans röst är djup, mogen och uttrycksfull. Jens berättar att en kille på hans svenska skivbolag Service trodde att han var "en medelålders man som suttit ute i förorten och lyssnat in sig på Frank Sinatra" efter att bara ha hört honom sjunga.

Tidigt på morgonen är rösten som bäst. Och djupast.

- Jag brukar gå upp tidigt på morgonen och spela in för då kan jag ta riktigt låga toner. När jag spelade in Black Cab gjorde jag så. I somras gick jag upp jättetidigt för att titta på soluppgången och sjunga samtidigt. Det var vackert.

Det kanske låter pretentiöst. Men jag tror inte Jens Lekman skulle ta illa upp av att kallas det. Han tycker att många andra artister är för opretentiösa.

- Folk verkar jätterädda för att verkligen säga det de har på hjärtat eller visa sina äkta känslor, säger han.

Allvar. För Jens Lekman är musiken blodigt allvar. Och i låtarna blottar han sina känslor, naket och ärligt.

- Jag kan inte skilja på känslan som jag har i låtarna och känslan jag har inom mig, säger han och berättar att han upptäckte det som tonåring när han bara skrev en massa ångestlåtar och insåg att det fick ångesten inom honom att växa.

- Maple Leaves var en sådan låt som jag kände måste bli perfekt. Den handlar om en tjej som gjorde slut med mig efter ett långt förhållande och då tänkte jag att jag kommer aldrig att komma över henne om den inte blir perfekt. Jag har nog 25 olika versioner nu. Nu är jag väl nöjd till 95 procent, men inte helt.

Rädd att inte bli tagen på allvar

Men allt allvar kan också skapa ångest. För Jens Lekman krävs det mod varje gång han framför sina berättelser på scen.

- Varje gång jag ställer mig på scenen är jag jätterädd att folk inte ska ta mig på allvar. Ibland känner jag mig tvungen att underhålla publiken också, ibland lägger jag in små samplingsexperiment och ibland drar jag lite skämt men så tänker jag "det är ju inte det här jag vill göra". Jag trivs bäst när jag bara står och blundar och sjunger Maple Leaves.

Att drömma om framgång är inte Jens Lekmans grej. Nu har han prövat på hur det känns att vara hajpad och omskriven. "Det är inte så speciellt" menar han. Nu drar han sig gärna tillbaka.

- Just nu drömmer jag om att bygga en studio vid mitt sommarhus i Skåne. Det är bara en landsväg och en massa åkrar runtomkring. Det enda jag tänker på är att sitta där i anonymitet och skriva låtar. Jag är lite rädd att det blir gungstolsrock av allt till slut.

Han skrattar.