"Om en grips får regimen fyra nya fiender"

Den 9 augusti 2020 ägde det mycket omstridda presidentvalet i Belarus rum. Som väntat säkrade Aleksandr Lukasjenko, ofta kallad Europas sista diktator, en mandatperiod till och i det officiella valresultatet påstods han ha fått stöd av 80 procent av belarusierna. Oppositionen och stora delar av omvärlden anser att valet var riggat.

Vladimir Velitjkin greps dagen efter valet. Omringad av skällande hundar och med händerna i bojor bakom ryggen fördes han till ett häkte.

– Jag visste att de skulle komma efter mig. Om inte den dagen, så nästa dag. Och det gjorde de, berättar han för TT.

Under valet dokumenterade han valfusk i staden Brest, där han leder den i Belarus välkända människorättsorganisationen Vjasna.

– Vi greps som om vi vore högriskbrottslingar. Om du inte böjde dig tillräckligt mycket framåt slog de dig i huvudet med batongen.

Brest är en stad med runt 340 000 tusen invånare i västra Belarus, på gränsen till Polen. Staden har en lång historia av protester – folk går ofta gå ut på gatorna för att demonstrera mot allt från kontroversiella lagar till miljöfrågor.

I augusti bröt protester mot valresultatet ut i huvudstaden Minsk, i Brest och andra städer. På bara några dagar greps tusentals personer av säkerhetspolisen runt om i landet. Häkten och domstolsbyggnader – som ofta har celler i källarna – fylldes med gripna.

– Där var det trångt. Och jag såg hundratals övergrepp, berättar Velitjkin om hur det var när han greps.

På akuten i Brest tog läkare emot runt hundra skadade om dagen. I medier beskrev läkare det som att de jobbade på fältsjukhus.

– Vissa hade allvarliga skador från handgranater, från gummikulor... En kille hade ett hål på fem centimeter och hans ben stack ut från bröstkorgen. Vissa föll i koma, berättar Vladimir Velitjkin.

Den fjärde dagen efter det att han hade gripits fördes han till domstolen.

– Det kändes som att vara i paradiset jämfört med häktet. Jag tilläts ringa min fru – först då fick hon veta var jag var. Hon blev glad och jag var rörd, säger Vertitjkin och börjar skratta.

Natten den 14 augusti fick han till slut åka hem. Gatorna patrullerades av poliser och rädslan att bli gripen på nytt fanns kvar. Domstolen slog fast att Vladimir Velitjkin hade deltagit i en icke-sanktionerad protest och han fick betala böter.

Men straffen varierade, andra tvingades vara kvar längre.

– Ju fler skador man hade fått, desto hårdare straff blev det. Man fick sitta kvar i häktet tills det hade läkt – som om du vore en hund. En av mina kollegor fick ena armen och flera revben brutna. Han satt frihetsberövad i 15 dagar.

Dagen efter det att Vladimir Velitjkin släppts var han på kontoret för att fortsätta sitt arbete – att ge juridisk hjälp till aktivister och dokumentera övergrepp mot dem.

– Folk var mörbultade. Ingen var blyg för att visa rumpan – för det var bara ett stort blåmärke. Mina kollegor har fortfarande mardrömmar och är rädda för polisbussar.

På ettårsdagen av valet kommer medarbetare på Vjasna att samlas – men digitalt. Orsaken till att de inte ses fysiskt är att förföljelser av människorättsaktivister fortsätter.

– På kontoret får vi ständigt besök av agenter och poliser. Därför kan vi inte vara där. Nu driver de dessutom ett rättsfall mot oss.

Trots avsaknaden av större demonstrationer fortsätter gripanden och husrannsakningar i Belarus, men Vjasna tänker inte ge upp och fortsätter sitt arbete.

– Regimen ville eliminera protesterna. Men de som demonstrerade har nära och kära. Om en grips får regimen fyra nya fiender på köpet.

Och känslan av solidaritet och samhörighet finns kvar bland belarusier.

– Vi protesterar, men på ett mer lågmält sätt. Om man är ute på gatan och protesterar, då försöker man göra det på ett sätt så att man slipper fängelse och böter.

Samtidigt tror han att det kommer att bli stora protester igen.

– De kommer att bryta ut igen. Men när och vad som kommer att trigga i gång det – det vet vi inte, säger Vladimir Velitjkin.