Oddjob blev min speciella favorit

Än återstår några skälvande dagar innan vi kan göra ett riktigt bokslut, men inget revolutionerade lär inträffa. I alla fall inte av samma dignitet som när Kenny Dorham, Charlie Parker, Al Haig, Tommy Potter och Max Roach spelade White Christmas i Radio broadcast, Royal Roost på juldagen 1948.

Snacka om julkonsert...

Men det var då det. Nu handlar det om den rika skivflod som sköljde över oss år 2003. Det var en flod som innehöll ömsom vin, ömsom vatten. Vinet, i härtappad form, dominerade. Om inte lika ymmigt.

Och medan experter vrider och vänder på alla plattor har vi andra , vi som lyssnar med öron och hjärta utan att dissekera, utsett våra favoriter.

Gruppen Oddjob blev något av min favorit förra året, ett omdöme som förstärkts med årets platta Koyo. I gruppen återfinns Daniel Karlsson som vi i år kunnat höra

i mängder av sammanhang.

I det här sammanhanget är världens bäste Karlsson något tuffare i sitt spel än på Barn på nytt där Georg Riedel ... och Daniel Karlsson tillsammans med en rad andra popartister - hyllar Astrid Lindgren. De övrige "Oddjobbarna" är Per "Ruskträsk" Johansson, Goran Kaifes, Janne Robertsson och Peter Forss.

Personligen kan jag inte utelämna Jonas Kullhammar när det handlar om att sammanfatta året. Då tänker jag inte bara på honom som saxofonist utan också som skivbolagsdirektör, en titeln som han ogillar lika mycket som oärlig musik. Etiketten Moserobie är ett signum för ung musik för både ung och gammal. Runt omkring sig har Jonas Kullhammar samlat en del av vår jazzelit. Jag tänker på basisten Torbjörn Zetterberg, trumpetaren Magnus Broo och pianisten Torbjörn Gultz för att nämna några.

I detta sammanhang är det också omöjligt att gå förbi FNB, det vill säga Fredrik Norén Band. Där har pianister som Carl Orrje, Torbjörn Gultz och Daniel Karlsson avlöst varandra. Där framträdde den unge Jonas Kullhammar för första gången i mer officiella sammanhang. Samma sak med Torbjörn Zetterberg. Magnus Broo var en av FNB:s veteraner. Jag nämner inget om plantskola för då vet jag att Fredrik Norén blir sur...

Men det är och var hos FNB det mesta börjar, respektive började. Samtliga uppräknade finns med i årets skivflod.

Det vore tjänstefel att utelämna pianisten Jan Lundgren. Tillsammans med pianistkollegan Pete Jolly har Blekinges stolthet spelat in en platta som är värd att nå många öron.

Årets överraskning är Borgholmssonen Mats Äleklint. På årets meritlista finns en platta tillsammans med Joakim Milder, en radiosänd konsert med Per-Henrik Wallin och hans gäng. Till exempel.

Karl Olandersson, trumpetare och sångare) tillhör också kategorin överraskningar. Hans platta (Presenting) är bra, men hans konsert i Emmaboda var bättre. Här har vi något stort på gång!

Att vi har ett helt koppel duktiga jazzsångerskor är inget nytt. Däremot att två av dem, Rigmor Gustafsson och Viktoria Tolstoj får draghjälp att erövra Europa. Draghjälpen kommer från dragbasunisten, eller trombonisten om man så vill, Nils Landgren som är ett aktat namn utanför landets gränser.

Så se upp Stacey Kent!

Tack vare Bo Falk vid Länsmusiken har jazzklubbarna i Kalmar, Emmaboda och Västervik kunnat bjuda på högklassig musik av högklassiga musikanter. Jag menar, Scott Hamilton och Jesper Thilo på scen samtidigt är inte fy skam.

Kalmarsalen har också bidragit med ordentliga strån för att sprida god musik. Det är tyvärr där vi hittar årets flopp. Men det berodde varken på Kalmarsalen eller Count Basies Spökband. Lördagskvällen var illa vald.