Nedslående och tankeväckande

Musiklärarna Anne och Georges, finstämt gestaltade av de sedan länge pensionerade Emmanuelle Riva och Jean-Louis Trintignant, har ett långt liv tillsammans bakom sig. De lever isolerat i en inbodd Parisvåning. Vännerna är borta och dottern har sitt. Portvakten och hans hustru handlar och städar.

Med den ömsesidiga respekten och ömheten som de vårdat tillsammans genom åren förgyller de en vardag fylld av rutiner. Livet lunkar på - ända tills den frukost då Annes blick plötsligt försvinner i fjärran. När hon efter en stund kommer till sans igen minns hon inte vad som hänt.

En liten blödning i Annes hjärna följs av en misslyckad operation och fler blödningar. Förmågorna avtar och upphör, lusten att leva likaså. Hon blir bunden till en rullstol och så småningom till sin säng.

Anne får Georges att lova att aldrig överlämna henne till sjukvården. Medan slutet nalkas tar han till sitt yttersta för att stå vid sitt ord.

Haneke gör som han brukar: observerar, provocerar och väcker frågor - och lämnar resten till publiken. Han följer Annes förfall, Georges förvirrade förtvivlan och upplösningen av deras gemensamma tillvaro utan att bespara oss de plågsamma detaljerna.

Ingen kan tvivla på värmen mellan Anne och Georges, men redan från början sveps de in i en sval vind som drar genom lägenheten. Haneke håller igen på känslor och starka utspel och är mycket sparsam med musik.

Precis som Joan Didion med sina böcker Ett år av magiskt tänkande och Blå skymning lyckas Haneke genom att vara fullkomligt osentimental och saklig lämpa över känslorna i knät på betraktaren. Inte på länge har jag lämnat en film så djupt tagen - och nedslagen.

Hanekes hänsynslösa inblickar i tillvarons fasor brukar vara i någon mening uppbyggliga, men den här gången... nja.