Med kameran i jakten på det vardagliga

Foto 1, Helen Levitt, New York 1942.

De första fotografierna togs redan på 1830-talet och kallas allmänt dagerotyper. De kan verka rätt enkla i dag, men bygger på samma princip som våra moderna digitalkameror. Ett objektiv riktas mot ett föremål, och genom en liten lins skapas en avbild av föremålet i kameran. Sedan är det en fråga om ljus och vilket material som ljuset ska fastna på - film eller minneskort.

Ändå är fotografins utveckling också teknikens utveckling. Att dyka djupt ner i Moderna Museet samling är på många sätt att göra en resa i tekniska innovationer. En kamera tillverkad med en helt ny teknik, leder inte sällan till ett helt nytt sätt att fotografera på.

1936 köper amerikanska fotografen Helen Levitt en ny slags lättviktskamera av märket Leica. Hon lägger den i en korg som hon bär på armen, och klipper ut ett litet hål lagom stort för att passa kring objektivet. Med hjälp av en fjärrutlösare låter hon sedan leican obemärkt fotografera gatulivet i New York. På sina vandringar i stadsdelarna Brooklyn och East Harlem fångar hon barn och vuxna mitt i sina vardagliga bestyr, och i tunnelbanan möter hennes kamera drömska och inåtvända blickar bland medpassagerarna.

Helen Levitt är en av pionjärerna i den rörelse inom fotografin som kom att kallas "street photography". Hon växte upp i en judisk-italiensk familj

i Brooklyn på 1910- och 20-talet och hade tidigt konstnärliga ambitioner. Redan vid 23-års ålder blev hon uppmärksammad för sina bilder tagna med dold kamera, vilka inte bara presenterade ett nytt sätt att fotografera på, utan också visade upp New York på ett för tiden helt nytt vis.

Det som gör Helen Levitt till en riktigt intressant fotograf är att hon med sina dolda bilder lyckades ringa in en del av det amerikanska samhället som tidigare inte visats. Hon utforskade områden som var fullständigt osedda i bild, och snarare än att påverka sina motiv gjorde hon sig själv osynlig och gav oss bilder av situationer vi aldrig annars skulle kunnat drömma om att få se.

Helen Levitt var med sina gatubilder inte direkt intresserad av staden eller gatan. Snarare riktades hennes skärpa mot trottoaren - ett närmast symboliskt stycke mark på gränsen mellan privatlivet och det offentliga.

I barns lekar är trottoaren inte längre en trottoar, utan snarare en hemlig plats där fantasin skenar fritt.

Som pojken i bilden New York - helt plötsligt verkar han lyfta från marken med sina flaxande rörelser. Det är ett så magiskt ögonblick att hans svarta kamrater inte ens märker det. Men leican gör det.