"Lättsamt att jobba med Bergman”

Scenen är välbekant - Erland Josephson och Liv Ullmann - har åter intagit i rollerna, den här gången som exmakarna Johan och Marianne. Deras första möte efter decennier av tystnad kräver inte några uppgörelser, inga förklaringar. De kan trivas en stund i varandras sällskap, men deras yrkesliv är över, slutet närmar sig och deras relation är inte längre så mycket att orda om.

Tiden har gått så fort att inte ens Johan och Mariannes barn har livet framför sig. Huvudrollen har intagits av Johans barnbarn Karin, 19-årig dotter till Henrik som är Johans son i hans första äktenskap. Karin spelas av Julia Dufvenius.

- Egentligen är det inte Karin utan hennes döda mamma Anna har huvudrollen. Sedan hon dog i cancer för två år sedan lever Karin, pappan Henrik och farfadern Johan som i en dimma av sorg, säger Julia Dufvenius.

Mitt in i ett familjedrama

Marianne ville bara döva sin ensamhet genom ett småmysigt återbesök hos gamle exmaken. Plötsligt befinner hon sig i centrum av ett incestuöst familjedrama som hon stått fullständigt utanför trots att hon delade 16 år av sitt liv med Johan. I tio dialoger där de fyra karaktärerna möts i enrum låter Bergman tittarna förstå hur föräldrars svek kan fortplanta sig genom generationerna.

- Jag tjurade som attan när jag läste manuset. För mig handlar det om människor som verkligen vill varandra det allra, allra bästa och ändå kan det gå så här åt pipsvängen, säger Julia Dufvenius.

Roten till det onda ligger någonstans i Johans, hans fars eller farföräldrars barndom. Utan omsvep erkänner Johan att han aldrig kunnat älska, utan bara känt förakt för sonen Henrik.

Hat binder Henrik till Johan. Efter Annas död har han tagit med sig sin dotter och flyttat in i en stuga nära Johans ensliga gård i Dalarna. Karin är en lovande cellist och Henrik hennes lärare. Deras bindning till varandra har sedan de blev ensamma tagit incestuösa former.

- Om incesten är fullbordad är oklart. Det är i det här läget inte så viktigt. Det är ett övergrepp i sig att Henrik och Karin sover i samma säng, säger Julia Dufvenius.

Vågar inte bryta

Karin vågar inte bryta det sjuka förhållandet till fadern för att hon älskar honom och för hon befarar att han inte kan överleva om hon ger sig av.

- Jag vill inte avslöja hur det går. Men ett brev visar att mamman sett vad som höll på att hända. Att Marianne plötsligt finns där, ser och ger stöd, får också stor betydelse för Karin.

Julia Dufvenius är stolt över att hon har fått göra en stor roll i Ingmar Bergmans sista film.

- Karin är en väldigt komplex och krävande roll. Men vi hade så himla roligt under inspelningen. Det här är en erfarenhet som jag kommer att bära med mig hela livet.

Att jobba med Bergman beskriver hon som lättsamt eftersom han är så konkret samtidigt som han ger skådespelarna stor frihet.

- Han och de här coola, rejäla skådespelarna har så roligt ihop. Jag satt med stora öron och häpnade när de berättade om sina liv och så garvar de bara åt eländet, säger hon.

Har haft två pappor

De som föddes på 70-talet brukar se sig själva som en generation särskild drabbad av familjesplittringar. Men trots att Julia Dufvenius bara bott tillsammans med sin pappa i några få år så känner hon sig inte som ett skilsmässobarn.

- Jag föddes i ett kollektiv i Göteborg. När jag var två år flyttade min mamma in i samma flerfamiljshus som fyra väninnor som också var ensamstående med barn. Det blev som ett andra kollektiv där vi barn kunde springa fritt mellan varandra. Mamma träffade en ny man som blev en bra pappa för mig. Jag har alltid sett det som om jag har två pappor, berättar Julia Dufvenius.

Hon är själv mamma till Tilde, 4 år och bor tillsammans med barnets far, skådespelaren Christopher Wollter.

- Vi som är födda på 70-talet är kanske lite mer rädda om våra förhållanden, kanske kämpar vi mer för att hålla ihop. Fast jag vet ju inte hur mycket mina föräldrar kämpade innan de gick i sär.

Lät illa under inspelningen

Eftersom Karin är cellist krävde rollen att Julia Dufvenius lärde sig hantera instrumentet på ett realistiskt sätt.

- Jag har känsla för musik och därför var det vidrigt att sitta och spela så att det ser bra ut samtidigt som låter fruktansvärt illa. Det var riktigt synd om filmteamet ibland.

Saraband sänds i sin helhet i SVT1 på måndag den 1 december med repris den 6 december. Det är ännu oklart om Ingmar Bergman vill att den visas som biofilm. Tv-kanaler

i Norge, Danmark, Finland, Tyskland och Italien som delfinansierat inspelningen ska visa Saraband under de närmaste månaderna. (PM)