Lassgård: "Gå i högklackat är som att cykla"

Det är inte första gången Rolf Lassgård spelar kvinna. Det är inte första gången regissören Mårten Klingberg gör en film om en man i kvinnokläder heller. Men "Min pappa Marianne" känns ändå som något ovanligt i svensk film. Dels vimlar det inte av filmer med hbtq-tema, dels är det inte ofta som en sådan film har ett brett tilltal.

– Jag är väldigt road av filmer som handlar om livet och viktiga saker men som är förpackat på ett sätt som inkluderar publiken och får dem att skratta och bli gripna, säger Rolf Lassgård och fortsätter bestämt:

– Riktig folklighet är det finaste, när det handlar om saker som verkligen angår publiken.

"Min pappa Marianne" är fritt baserad på boken "Min pappa Ann-Christine" av Ester Roxberg. Men historien är fiktiv och handlar om hur den 28-åriga Hanna får sitt livs chock när det visar sig att hennes älskade pappa egentligen vill leva som Marianne.

Självbilder krockar och det saknas inte dråpliga situationer i mötet mellan Hanna och hennes gamla småstad (Alingsås), dit hon svurit på att aldrig återvända. Men i en nyckelscen går prästen, pappan och äkta maken Lasse ut i sin trädgård en sommarkväll. Och tar ett steg mot att bli den han verkligen vill vara.

– En skäggig, överviktig karl i ett nattlinne blir plötsligt något annat. Det är filmens kärna, som jag utgick mycket ifrån, säger Rolf Lassgård.

Han har spelat kvinna förr, i musikalen "Hairspray" på Chinateatern i Stockholm. Nu bestod utmaningen i att minimera rörelserna och hitta just Mariannes uttryck.

– Att lära sig gå i högklackat tar ett tag men det är som att cykla, har man väl lärt sig så sitter det. Jag har gjort massor av research och som en kulmen på den träffade jag Ann-Christine, som boken handlar om. Jag trodde väl att jag skulle hitta facit där men det första hon sa var: "Jag är ingen expert på det här. Jag är bara expert på att vara jag". Det var en befrielse och samtidigt ett ansvar, säger Lassgård och fortsätter:

– Jag är medveten om debatten som säger att det är fel att en heterosexuell man som jag spelar en sån här roll. Som människa kan jag till viss del förstå det. Men inte som skådespelare – att bara för att du ska spela någon så ska du vara den. Det är inte vad skådespeleri handlar om för mig.

Hanna spelas av "Vår tid är nu"-stjärnan Hedda Stiernstedt, som ser fram emot att få visa publiken en ny sida.

– På många sätt reagerar Hanna rätt omoget, kan man tycka. Det är också lite det som är kul, det måste finnas det där stora motståndet i henne. Men hon går igenom ett sorgearbete och det hoppas jag att publiken kan relatera till, säger hon.

– Jag har såklart använt mig väldigt mycket av Ester Roxbergs bok när jag pluggade på men jag började otippat nog också titta på "Keeping up with the Kardashians". De har otroligt bra reaktioner när Caitlyn Jenner (pappan i familjen) kommer ut. En av dem säger ”jag känner inte den här nya personen” och det tyckte jag var så bra, jag puttade in den repliken i manus.

Regissören Mårten Klingberg har tidigare gjort komedin "Cockpit" med Jonas Karlsson i rollen som en pilot som klär sig som kvinna för att få jobb.

– Det är ju lite lustigt. Men det är väsensskilda filmer, "Cockpit" är en crossdressfilm i en tradition som går tillbaka till Shakespeare. Där är inte könsidentiteten hos huvudkaraktären något som ifrågasätts.

TT: Är det här filmen som ska rädda svensk film på bio, efter en tid av sviktande siffror?

– Jag hoppas alltid att mina filmer ska nå ut brett och jag tycker att vi har gjort den film som vi ville göra. Den handlar i grunden om behovet av att bli älskad och vad vi är beredda att riskera för att leva som vi vill. Det tror jag är väldigt allmängiltigt.