Kulturarbetaren blev företagare

Kultursidan har träffat en före detta kulturarbetare som "bytt sida" och blivit kulturföretagare.

Det är Bertil Hertzberg i Mortorp söder om Kalmar som idag hellre kallar sig kulturföretagare än kulturarbetare. Varför?

- Kulturfolk är inte arbetare. Nittio procent av kulturarbetarna är i dag frilansare eller tillfälligt anställda, bara tio procent är fast anställda.

Bertil Hertzberg är 55 år. Han blev kulturarbetare "av någon slags solidaritet", säger han, under sent 1960-tal då han började skriva, fotografera och jobba med teater.

Efter 20 år på Byteatern i Kalmar, senast som teaterchef, är han numera frilansare sedan sex år tillbaka, med egen "diversehandel" i kulturbranschen, foto, undervisning, föreläsningar med mera.

- Marknadens och ekonomins termer tar sig alltmer in på kulturens arena.

Tidigare ingick kulturen i välfärdsmodellen. I dag ser man mer kultur som underhållning, konsumtion och en tillväxtfaktor underställd ekonomin, säger han.

Kulturarbetare och kulturföretagare - de båda orden speglar ett paradigmskifte och en ny kulturpolitisk inriktning. Kulturen har blivit en del av "upplevelseindustrin", en "industri" utan arbetare.

Associationer till vänstern

- Ordet kulturarbetare ger associationer till LO, facket och vänstern. Men också till bidragstagare och en så kallad tärande samhällssektor. Ordet kulturföretagare förknippas däremot med näringslivet, och mer med inititativkraft och entreprenörskap.

Ordet kulturarbetare fick genomslag i samhällsdebatten på 1960- och 70-talen och var den då dominerande kulturvänsterns sätt att visa att kulturutövare också var arbetare. I början på 1990-talet föreslog dåvarande kulturministern Birgit Friggebo (fp) att ordet kulturarbetare skulle bytas ut mot det politiskt mer neutrala kulturskapare, men det förslaget rann väl mer eller mindre ut i sanden.

Hur känns det för en inrotad kulturarbetare att kalla sig kulturföretagare?

- Som att ha fått fel kostym på sig, suckar Bertil Hertzberg.

Ordet väcker blandade känslor.

- Att kalla sig kulturföretagare är ju samtidigt ett sätt att höja kulturutövarnas status i samhället, menar han. Som kulturarbetare förväntas jag arbeta gratis eller för mycket låg ersättning. Som kulturföretagare värderas jag på ett annat sätt och ses mer som en jämställd samarbetspartner.

På nåder eller ren investering

Som kulturarbetare har han också en känsla av att tära på samhället och få arbeta på nåder, medan kulturföretagarens arbete betraktas som rena investeringen.

Som kulturföretagare kan man kanske också tjäna mer pengar.

- Men många kulturmänniskor skäms för att tjäna pengar. Det rör sig ofta om väldiga konflikter, säger Bertil Hertzberg.

Det finns också ett starkt ointresse och motstånd bland många kulturutövare mot att bli "kulturföretagare" med allt vad det innebär i form av marknadsföring med mera.

Frågan är också vad som händer med konsten, teatern, musiken, om konstnärerna tvingas "marknadsanpassa" sig i allt större utsträckning.

TINA JEPPSSON

TM Har du tankar och ideer om kulturarbetarens/kulturföretagarens

nya roll? Skriv eller mejla.