Iransk-svensk konstnär: Finns ingen återvändo

Rasande protester äger rum runtom i Iran – huvuddukar kastas och bränns. Affischer med ayatollans porträtt står i lågor. Långa hårsvall klipps av. Minst omkring 270 människor har dödats av regimens styrkor, och många av dödsoffren är barn.

De omfattande demonstrationerna började i samband med att den unga kvinnan Mahsa Zhina Amini – anklagad för att inte ha burit sin huvudduk på rätt sätt – dog i häktet efter att ha blivit gripen av moralpolisen.

Det är inte första gången som protester mot regimen sker. Hopp har tänts och släckts. Men den här gången är det annorlunda, tror Mandana Moghaddam, som är verksam som konstnär i Stockholm.

– Det är unga kvinnor, och unga män, som demonstrerar. De är orädda och de använder sociala medier i sin kamp för frihet. Och även om regimen försöker stänga ner internet hittar de vägar att gå runt det för att kunna sprida sina bilder och nå ut med sina budskap, säger hon till TT.

– En annan skillnad är att protesterna förenar folk över gränserna som aldrig förr. Det spelar ingen roll vad man har för bakgrund eller var man kommer ifrån, man gör gemensam sak, övertygad om att regimen måste bort.

Genom vänner, familj och bekanta på plats i Iran får Mandana Moghaddam regelbundna uppdateringar om vad som pågår. Men kommunikationen sker med yttersta försiktighet, eftersom de kan vara övervakade.

– Jag följer det som händer dag och natt. Människor i hundratals städer, spridda över landet, ropar slagord på gatan och uppmanar ännu fler att göra sin röst hörd. Bilar tutar på gatorna i sympati med dem som protesterar, och överallt hörs slagord som "det finns ingen återvändo" och "vi vill inte ha demonstrationer, vi vill ha en revolution".

Den revolution som ägde rum för 43 år sedan fick ödesdigra konsekvenser för Mandana Moghaddams familj. Hennes far avrättades, i likhet med många andra oliktänkande.

Efter det blev livet aldrig mer sig likt.

Polisen kunde göra tillslag när som helst och störta in i folks hem utan förvarning. Mandana Moghaddam och hennes syster stängdes av från sina studier. Flera gånger sattes hon i häkte. Att hon var minderårig spelade mindre roll, medan annat var av större betydelse för regimens hantlangare.

– Jag minns en gång när jag blev gripen på gatan av polisen. Jag var klädd precis som de ville att jag skulle vara klädd. Men jag hade en röd väska. Det räckte, säger Mandana Moghaddam.

Hon blir tyst en stund.

– Det är så svårt att tala om. Jag har själv sett så många som fängslats, piskats och dödats. Men det är viktigt att vi inte vänder de iranska ungdomarna ryggen. Vi – alla – måste stötta dem.

I sitt skapande har Mandana Moghaddam alltid på ett eller annat vis använt sig av sina minnen och erfarenheter från Iran.

– Jag trodde inte att jag skulle leva så lång tid i exil. Nu bor jag här, Sverige är mitt land. Men iranier är jag fortfarande.

Ända sedan 2005 är människohåret ett viktigt inslag i hennes konst. Hårflätor som svävar i luften, avklippt hår som fyller ett badkar och hårslingor som likt envis växtlighet letar sig ut ur ett betongfundament är några exempel.

– Att unga kvinnor nu kastar sin huvudduk och klipper av sitt hår är oerhört betydelsefulla handlingar. Att bränna huvudduken är samma sak som om man skulle elda upp flaggan, så pass viktig symboliskt är huvudduken för regimen, säger Mandana Moghaddam.

Och sida vid sida med den avgrundsdjupa förtvivlan bor ett hopp, en strimma ljus.

– Det är så viktigt att vi inte förlorar hoppet. Så att det iranska folket kan leva ett normalt liv, precis som vi gör, i en demokrati. Förhoppningsvis är den tiden inte alltför långt bort.