Inte helt perfekt - men äkta glädje

Jag är svag för det provinsiella. Inte provinsiell

i bemärkelsen inskränkt, utan provinsiell när man visar vilken potential det finns även i det lilla.

Anita och Hans-Bertil "HB" Hagströms föreställning Julstämning är det sistnämnda. Anita, som håller sig bakom scenen, och HB, som agerar ciceron, är, och då använder jag inte överord, legendarer inom musiklivet i Torsås. Människorna i Torsås äger kanske inte större musikaliska anlag än människor på andra orter, men makarna Hagström uppmärksammar de som har talang. Som i Julstämning. Sisådär 130 personer är involverade i showen och flertalet kommer från just Torsås.

Biljetterna, nära 900 stycken, sålde slut på ett par timmar och det finns uppenbarligen ett sug efter denna form av underhållning. Underhållning som är bred. Julstämning kan beskrivas som en musikalisk basar, det mesta blandas och där det finns något för de flesta. Intrycket blir dock inte direkt splittrat, som det annars lätt kan bli när olika stilar samsas. Julen är mer eller mindre i centrum och HB Hagström ledsagar oss ödmjukt igenom allting. Lyfter gång på gång fram artisterna som ska uppträda och betonar hur duktiga de är. Och han har säkert rätt, men förtjänar själv applåder då han, tillsammans med bandet, är föreställningens musikaliska ryggrad.

Pampig O helga natt

Stilarna är alltså skiftande. Ett luciatåg, körer, buskishumor, ballader och dansuppvisning. Det som slår en är hantverkarskickligheten. Som när Sofia Palmgren sjunger Himlen i din famn, eller när 13-årige Anton Sundelius spelar dragspel så att det rycker ur fingrarna. Eller som när Dennis Glimmefors panflöjt blir ett exotiskt inslag. Eller som när Peter Hausenkampf, Carl-Henrik Fernandi och kören framför en monstruöst pampig och bra, O helga natt.

De flesta har inte hunnit få några tillgjorda manér, men undantag existerar. Andreas Wistrand agerar som om publiken enbart bestod av 13-åriga flickor som han till varje pris måste charma. När showen i stort har ett behagligt tonläge, som passar den annalkande julen väl, uppträder Wistrand på ett sätt som gör att man tror att man tittar på uttagningarna till Wallmans salonger. Flåshurtigheten döljer eventuella artistiska förmågor.

Nämnda scenspråk är dessbättre i minoritet.

Föreställningen gränsar till att vara för lång och kanske hade det räckt med ett framträdande från vissa artister istället för som det nu blev, två. Julstämning är emellertid en föreställning som aldrig når perfektionism och som inte heller eftersträvar perfektionism.

I stället handlar den om glädje till musiken.

henrik.rydstrom@barometern.se