Inte besviken, inte lyrisk
Jag svänger in på parkeringen utanför Folkets park. Överallt är det folk, men få av dem är på väg dit jag ska. I stället är kön till Sandra, där Barbados ska spela, lång och ringlande.
Stefan Sundström har inte samma dragningskraft och om det kan man tycka vad man vill. 350 personer är på Folkets park och till en folksamling av den storleken är lokalen överdimensionerad.
Stefan Sundström utlovade på förhand, i en intervju i lördagens Barometern-OT, att konserten skulle sakna krusiduller och i stället vara rak och skramlig. Så blir det också.
Bandet han har med sig är ett gäng rockers. Som Mattias Hellberg, tidigare med i fina duon Hellberg & Hederos. Jag är en person som tycker att rökning på alla sätt är förkastligt, men när Hellberg nonchalant låter en cigarett hänga i ena mungipan måste jag medge att det ser coolt ut. Övriga i bandet är Stefan Björk, tidigare Wilmer X och Robert Dalquist och Nick Royale från Hellacopters. Med en sådan sättning måste det bli skramligt.
Texterna når inte ut
Stefan Sundström sjunger med klädsam aggressivitet, men den rockiga låtdräkten blir snart endimensionell. För att matcha musiken tvingas Stefan Sundström att ta i för mycket när han sjunger och några av låtarna skorrar rejält. Texterna, som nog måste ses som en av hans styrkor, når inte ut och även om Sundström lyckas med sitt uppsåt, att inte vara analytiskt utan bara köra på, försvinner något av det som gör honom till en kvalitetsartist. Nyanserna.
Rent musikaliskt imponerar han faktiskt inte. Med vissa undantag. I några av de mer nedtonade alstren, när sluggerrocken får stå åt sidan, som till exempel Teddybjörnen, sjunger han med grym inlevelse och närvaron, som man stundom annars saknar, blir påtaglig.
En konsert kan emellertid vara mer än det rent musikaliska. Stefan Sundström ville kanske spänna musklerna lite väl mycket och ofta, men samtidigt är han en scenpersonlighet. Han känns genuin och charmigt flummig.
Mellansnacket är sällan distinkt, han mumlar några ord, glömmer att prata i micken, men vi i publiken kan bara le åt honom. Och som jag redan har nämnt, han sjunger genomgående med ackuratess. Visserligen dränks orden av musiken, men ingen skugga ska falla på Sundström. Han gör sitt yttersta för att nå ut och berättar inte bara med rösten utan med hela kroppen.
Bättre än Rolling Stones
Publiken reagerar på spelningen på olika sätt. Några är lyriska. En man kräver fem fjädrar av undertecknad då Sundströms spelning, menar han, var bättre än Rolling Stones framträdande i Sverige i somras. Några andra är rejält besvikna. Jag hamnar mitt emellan dessa två läger i mitt omdöme.
Inte besviken, inte lyrisk. Stefan Sundströms spelning var bra, varken mer eller mindre.
HENRIK RYDSTRÖM
