Ibland blir filmvåldet mer roligt än äckligt

Jaha, tänkte jag, ska jag verkligen se den här. I så fall varför?

Tiresia var ett av tävlingbidragen. Och det ingår trots allt i mitt jobb att bedöma filmer. Alltså, jag slog mig ner i biofåtöljen, stålsatt och med garden upp.

Men vad hjälpte den? Scenen var vidrig och kommer att följa mig tills döden eller möjligen demensen suddar ut den.

Jag har en ansenlig samling bilder av samma sort arkiverade i hjärnan. De visar sig med jämna mellanrum. De kanske allra värsta skaffade jag mig vid filmfestivalen i Stockholm förra året. Irréversible heter filmen.

En kvinna förnedras, våldtas och slås i slamsor

i en gångtunnel. Scenen är gjord i en enda tagning, närmare tio minuter. Det känns som en evighet, svårt att uthärda.

I annan scen får vi se hur kvinnans man mosar, verkligen mosar, den misstänkte förövaren med en brandsläckare.

Jag vacklade när jag lämnade biografen, såväl bokstavligt som bildligt. Filmen handlade om livets skörhet, om hur våra handlingar kan förändra - och förstöra - det för alltid. Och om hat, hämnd och raseri. Jag såg inget spekulativt i våldsskildringen, men vad hade den givit mig? Hade den på något sätt utvecklat mig som människa? Det är väl det konst är till för. Eller hade den bara skrämt mig? Jag vet fortfarande inte, och jag tänker inte försöka ta reda på det genom att se om den.

Jag rekommenderar ingen att se Irréversible, men upplyser i alla fall om att den släpps på dvd i januari.

Med åren har jag fått allt svårare att se våld på film. Och allt svårare att höra publiken råflabba när någon bankas sönder och samman i en actionfilm. Motvilligt måste jag dock erkänna att jag själv då och då både njuter av och skrattar åt filmvåld. Inte alltid på rätt ställe.

Inför den tredje filmen om seriemördaren Hannibal Lecter var jag förvarnad. Många hade lämnat biograferna mitt under visning, illa berörda och illamående efter att ha sett Hannibal lätta på skallen som ett lock på sitt offer och sked för sked mata honom med hans egen hjärna. Monty Python, tyckte jag och hade all möda i världen att kväva ett gapskratt. Tilläggas ska kanske att offret inte verkade lida och lät sig väl smaka.

Förvarnad var jag också - som alla andra - inför Quentin Tarantinos nya film Kill Bill Volume 1. Den är så blodig att vissa scener gjorts i svartvitt för att skona publiken, gick försnacket.

Nog sprutar blodet alltid, men aldrig på ett sätt som ens påminner om verkligheten. Det är rätt komiskt ibland, och visst, osmakligt en och annan gång också.

Men betydligt osmakligare än filmen är Tarantinos snack om girlpower. Han tycker att alla 13-åriga tjejer ska se den. Det skulle ge dem en riktig kick, säger han.

Korkat. Men att Tarantino har en skruv lös - på gott och ont - är väl å andra sidan ingen nyhet.