Ökande strålning i Tjernobyl
Efter den våldsamma explosionen i reaktor fyra vid kärnkraftverket i Tjernobyl den 26 april 1986, smälte stora mängder kärnbränsle, skrot och grafitstavar ihop med den sand som användes vid släckningsarbetet. Det blev till ett slags enorm klump av pyrande lava, som rann ner i reaktorns källarutrymmen och stelnade där.
För att bromsa de radioaktiva processerna installerades senare ett sprinklersystem, som duschade lavaklumpen med gadoliniumnitrat. Det är ett metallsalt som absorberar neutroner från sönderfallande atomkärnor, så att de inte ska rusa vidare och klyva fler atomkärnor och utlösa en skenande kärnklyvningsprocess.
På så vis har strålningsnivån under lång tid varit under kontroll.
Otillgängligt utrymme
Men nu rapporterar Science att de mätinstrument som övervakar den gamla reaktorn har börjat visa förhöjda mängder neutroner, som kommer från ett otillgängligt utrymme dit sprinklersystemet inte kunnat nå.
Halterna stiger än så länge så pass långsamt att Ukrainas strålsäkerhetsmyndighet ISPNPP har några år på sig att komma på hur problemet ska åtgärdas. "Men vi kan inte utesluta risken för en olycka", säger en talesperson för ISPNPP.
Strålningen är för stark för att människor ska kunna arbeta vid den gamla reaktorn. Men en möjlighet vore att skicka in en robot som kan borra långa hål ned till den radioaktiva lavaklumpen, och sedan föra in någon form av kontrollstavar som bromsar reaktionen.
Efter olyckan läckte regnvatten in i den gamla reaktorn, vilket ökade den radioaktiva processen.
"Vatten hjälper till att moderera neutronerna, det vill säga ändra neutronernas energi (de neutroner som bildas vid kärnklyvningen) så att de blir bättre på att framkalla nya kärnklyvningar", förklarar Stephan Pomp, kärnfysiker vid Uppsala universitet, för TT i ett mejl.
Långsamma förlopp
Men sedan en skyddande sarkofag i stål och betong uppfördes över den gamla reaktorn 2016 ska vattenläckaget ha upphört. I takt med att det återstående vattnet kokar bort borde kärnklyvningarna därför bromsas, menar Stephan Pomp.
Men mätningarna visar nu alltså det motsatta.
– Det är inte klarlagt vad det kan bero på, säger Neil Hyatt vid University of Sheffield till Science.
Även om processen inte skulle gå att hejda finns det dock enligt forskarnas bedömningar ingen risk för en lika stor olycka som för 35 år sedan, då radioaktiva moln spreds över stora områden, även långt in i Europa. Däremot kan det uppstå lokala problem inuti sarkofagen, som försvårar planerna på att framöver flytta resterna till ett säkert slutförvar.
"Jag skulle tro att det är långsamma förlopp och har därför svårt att tänka mig att sådana processer skulle kunna leda till en regelrätt explosion", kommenterar Stephan Pomp.
