Högtalare förstärker naturupplevelse

- Jo, jag håller fullkomligt med om det. Att uppleva naturen är fantastiskt. Men det är också kul att förstärka naturupplevelsen med andra ljud, säger Anna-Karin Christiansson, blivande landskapsarkitekt som i helgen gör sitt examensarbete på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp genom att bland annat ljudsätta en naturstig i Mundekulla.

När vi träffar henne håller hon på och bygger sin "ljudvandring" som också är ett inslag i den pågående musikfestivalen i byn.

- Här, där stigen börjar, står två björkar som en portal och hälsar välkommen. Där har jag tänkt mig ett ett insugande ljud, som lockar in vandraren på stigen, förklarar hon.

Ljudsätter stämningar

Längre fram bildar träden en grön lövtunnel över stigen. Här ska det höras susande ljud och fotsteg, en "förstärkning av känslan att gå i en tunnel".

- Jag har velat ljudsätta stämningen på de olika platserna längs stigen.

Det har blivit helt olika ljud, lika skiftande som biotoperna i det variationsrika landskapet. När man går förbi stenmurar och stenhögar hörs klangen av järnspett mot stenar - ett eko från förfädernas slit. Och vid en gammal uttorkad källa "droppar" vattnet åter.

Så öppnar sig plötsligt landskapet, en ängsbacke reser sig mot himlen.

- Här är mycket himmel och ljus, man får en stark frihetskänsla. När jag går här tänker jag på Aiolos, vindens gud som far fram som en vindvåg.

Den cirka 200 meter långa stigen ska ljudsättas med elva olika ljudpunkter. Ljuden går delvis i varandra och ska locka och leda vandraren framåt.

Anna-Karin Christiansson stannar till framför ett gammalt träd.

- Här känner man sig verkligen liten. Tänk om trädet kunde berätta om sina upplevelser! Här passar det med ett riktigt knarrande och och viskande ljud.

Inne i bokskogen, där det rådar en högtidlig, nästan sakral stämning, tänker hon sig i stället ett mässande av röster.

Mix blir en grand final

Stigen leder fram till byns gamla igenvuxna grusgrop, där det kanske ska byggas en amfiteater vad det lider. Om de storslagna planerna nu blir verklighet.

- Här har jag tänkt mig ett crescendo, en grand final. Det har blivit en mix av alla ljud längs stigen, säger Anna-Karin Christiansson, som arbetat med projektet i 20 veckor och bland annat lagt ned många timmars experimenterande med ljud i datorn.

- Jag är ju helt novis på ljud. Men det har verkligen varit spännande, och jag har blivit väldigt sugen på att komponera musik också.

Hon har haft god hjälp av Per Johansson, blivande landskapsingenjör i Malmö. Tillsammans med honom har hon åkt runt och samlat högtalare från återvinningsstationer och second hand-affärer, suttit hemma i lägenheten och testat allt innan de båda i en hyrd bil gav sig i väg till Mundekulla för att lägga kablar och placera ut högtalare.

- Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att låta när alla högtalarna är på plats, säger Anna-Karin Christiansson, som vid det här laget kan stigen utan och innan. Hon har vandrat den otaliga gånger i alla väder, även nattetid.

- Men det är så här jag vill jobba, med stövlarna på, och inte bara sitta på kontoret.

Musiken har alltid funnits med i hennes liv, hon spelar bland annat piano, har sjungit i en rad körer och körat i band.

- Utbildningen till landskapsarkitekt är väldigt visuell. Man tänker mycket med synen. I mitt examensprojekt ville jag pröva att ta in andra sinnen.

Lapp på anslagstavla

Anna-Karin Christiansson är 38 år och bosatt i Malmö. Hon växte upp i Karlskrona, gick förskollärarutbildningen i Kalmar i slutet på 1980-talet och arbetade bland annat på Kungsfågelns förskola i Kalmar fram till mitten av 1990-talet.

Under en tid då hon bodde i Stockholm, tröttnade hon på förskolläraryrket som blev mer och mer slitsamt med de allt större barngrupperna.

Att hon kom att ljudsätta en Smålandsstig var en slump.

Hon såg en lapp som Berndt Elmberg i Mundekulla hade satt upp på anslagstavlan på Alnarp och tog kontakt med honom. Han hade visserligen tänkt sig en hälsoträdgård, men genom Anna-Karin Christanssons egagemang blev det en ljudstig i stället.

På hemvägen från Mundekulla funderar jag: Tänk om alla villaägare kommer att börja ljudsätta sina trädgårdar i framtiden. På samma sätt som man redan "tomtesätter"och lyktsätter sina rabatter och buskar. Då kanske de helt tysta platserna blir de allra mest exotiska.

- Det måste alltid finnas tysta platser, och platser utan ljus. Annars ser man ju inte stjärnorna, som Anna-Karin Christiansson säger.