Filmrecension: Rörigt och segt med Pikachu

I Ryme City lever människor och Pokémonfigurerna sida vid sida. Bokstavligen, varje människa har en Pokémon som ständig kompanjon, som ett personligt litet kraftdjur.

Men i stället för att frossa i den framgångsrika formula som har engagerat miljoner spelsugna människor världen över på senare tid – just Pokémon-figurerna och deras inneboende kvaliteter – gör filmskaparna det fatala valet att i stället fokusera handlingen på de mycket ordinära människorna.

De insisterar också på att pressa in handlingen i en film noir-pastisch, kryddat med en trött 1980-talskänsla och en dramatik som hämtar näring ur minst två frånvarande fäder.

Snaaark. Inte ens den supergullige Pikachu kan rädda det faktum att den här filmen är så tråkig och rörig att man börjar omvärdera den problematiska men trots allt mer stringent berättade "Teenage mutant ninja turtles" (2014).

Handlingen kretsar kring den unge försäkringstjänstemannen Tim, som kommer till Ryme City när hans detektivpappa dör i tjänsten. De har inte haft någon särskilt bra kontakt och Tim vill egentligen bara återvända hem till sitt vanliga liv. Någonting verkar dock skumt med pappans död. Snart blir Tim indragen i ett mysterium som innehåller en substans som gör alla Pokémon höga och galna, en företagsledare med ond aura, en talande (!) Pikachu (Ryan Reynolds) med minnesförlust och en obetald ung journalistpraktikant som är övertygad om att hon är ett stort scoop på spåren. Mycket människoproblem och lite Pokémon alltså.

Det finns en tematik i filmen som tar fasta på Pokémon-egenskapen att kunna utvecklas till en ny, bättre, förfinat raffinerad version av sig själv. Det hade varit klädsamt om "Pokémon: Detective Pikachu" som helhet hade tagit fasta på denna käcka "jobba-på-dig-själv"-utmaning istället för att fastna i en sådan frustrerande intetsägande variant.