Filmrecension: Melankolisk flykt till 1974

Handen upp den som inte känner ett behov av verklighetsflykt till och från. 60-plussaren Victor (Daniel Auteuil) är så trött på sin samtid att han tar små tupplurar under middagskonversationer som tidstypiskt nog mest handlar om strömningsplattformar och olika sorters mobiltelefoner.

Förutom att vara motståndare till modern livsföring är han också ganska trött på sig själv. Det är hans fru Marianne också. Hon har en affär med hans bäste vän, men det är egentligen inte så betydelsefullt. I stället handlar "La belle epoque" om tiden och kärleken, hur livet går snabbt och hur man egentligen ska göra för att leva det till fullo, hela vägen fram till slutet.

Victors son har en barndomskompis, Antoine (Guillaume Cantet), som är demonregissör och chef för ett slags virtual reality-företag som skapar historiska miljöer för sina kunder, fast uppbyggda på riktigt. Lite som i "Westworld", fast mer analogt. En del vill vara Marie Antoinette eller supa med Hemingway för en kväll. Victor, som får chansen att prova spektaklet, väljer att bara få vara sig själv igen, under sina glansdagar. Mer specifikt 16 maj 1974. Dagen då han träffade sin blivande fru för första gången.

Han får ta på sig kläder han gillar och får återse sin favoritkrog, återskapad in i minsta detalj. Han får spela grammofonskivor och bara hänga i en tid då telefonen var något man använde för att ringa i och alla rökte överallt. Hans "fru" spelas av en inhyrd skådepelare, Margot (den enormt karismatiska Dora Tillier) som också råkar vara demonregissörens exflickvän, för att komplicera saker även bakom kulisserna.

Precis som i regissören Nicolas Bedos förra relationsfokuserade film, "Herr och fru Adelman" (2017), är "La belle epoque" en mycket fransk berättelse. Men vemodet, kärleken och åldrandet är alla universella ingredienser, som serveras på ett genomsympatiskt vis och borde kunna tilltala alla som känner sig lite bortkollrade i samtidens brus och kanske i sina liv överlag.