Annons

Filmrecension: Konstfilm med konventioner

Regissören bakom ”Kyss mig” och ”Pojkarna” vågar språnget med en konstfilm om en kvinna i sorg. Men hon lyckas inte frigöra sig helt från konventionerna.
Filmrecensioner • Publicerad 5 februari 2020
Jennie Silfverhjelm spelar en kvinna som isolerar sig från omvärlden i Alexandra-Therese Keinings film ”The average color of the universe”. Pressbild.
Jennie Silfverhjelm spelar en kvinna som isolerar sig från omvärlden i Alexandra-Therese Keinings film ”The average color of the universe”. Pressbild.Foto: Karolina Pajak/TriArt Film
Regnbågens färger bildar ramverk för Alexandra-Therese Keinings film ”The average color of the universe”, som skildrar en sorgeprocess. Pressbild.
Regnbågens färger bildar ramverk för Alexandra-Therese Keinings film ”The average color of the universe”, som skildrar en sorgeprocess. Pressbild.Foto: Karolina Pajak/TriArt Film

Filmskaparen är inte fri – i alla fall inte om hen vill få visa sin film på bio. Filmen som publik konstform är hårt snörd av konventioner: från den mallade berättarstrukturen till kravet på en tillfredställande upplösning. I en biosalong finns det förväntningar på att det mesta – musik, ljussättning och rollfigurernas utveckling – i någon mån ska följa en etablerad mall.

Inte konstigt att filmaren vill ta ledigt ibland, strunta i normerna och sväva ut. Terrence Malick har gått på permanent semester från konventionerna med sina filosofiska navelskåderier, medan Roy Andersson brutit helt med förväntningarna och skapat sig ett eget universum, med bleksiktigt persongalleri och komiskt stel dialog.

Annons

Alexandra-Therese Keining har lyckats göra starka och personliga filmer inom det konventionella filmberättande, med den lesbiska kärleksfilmen ”Kyss mig” (2011) och tonårssagan ”Pojkarna” (2016). Med nya ”The average color of the universe” har hon i stället gjort en renodlad konstfilm med abstrakta bilder, anarkistisk kronologi och grubblerier om världsalltets beskaffenhet.

Men konstfilmen som genre har sin egen uppsättning av konventioner, och ”The average color of the universe” prickar in många av de mest välanvända. Här finns mystiska färgexperiment, suggestiva naturbilder, primalskrik och luddigt filosofiskt tankegods.

Filmen inleds med texter om hur Isaac Newton upptäckte att vitt ljus består av alla regnbågens färger. I en serie scener, en för varje färg i regnbågen, får vi sedan möta en kvinna (Jennie Silfverhjelm) som har dragit sig tillbaka till en stuga i skogen. Hon brottas med ett trauma – vi kan först bara gissa vad det är – och hemsöks av en man och ett litet barn.

Filmen har en utstuderad långsamhet och sparsam dialog (den första repliken uttalas först en halvtimme in i verket). Efter en förvirrande inledning börjar hjärnan lägga pussel med ledtrådarna och berättelsen förvandlas till en gåta som man vill lösa. En liten dos traditionell dramaturgi, som en utsträckt hand till publiken.

TT
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons