Filmrecension: Gäspig och överdriven skräckis

Ensamstående Sarah flyttar med sin unge son Chris från storstaden till den irländska landsbygden. De hittar ett enormt slukhål ute i skogen och strax därefter tycker Sarah att Chris har förändrats. Är det verkligen hennes son eller har han blivit utbytt mot någon eller något annat?

Detta är upptakten till den irländska skräckfilmen ”The hole in the ground”, som tyvärr mer framkallar gäspningar än de avsedda rysningarna. Klichéerna – från den otäcka mörka källaren till de mystiska byinvånarna och de hotfullt kraxande korparna – står som spön i backen, samtidigt som plågsamt överdriven och dundrande musik ska försöka övertyga oss om att nu, nu är det riktigt otäckt. Men tyvärr, det är det inte.

I stället kliar man sig i huvudet efteråt. Hur hängde det här egentligen ihop? Det finns logiska luckor så stora att hela Overlook Hotel skulle få plats där. Jag tänker inte nämna dem här, dock, det vore inte snällt om det nu trots allt finns någon som tänker se ”The hole in the ground”.

Naturen, inte minst stora skogar, är effektiva miljöer i skräckfilm. Alla vi som någon gång har hamnat på promenad i en mörk svensk urskog vet att det är lätt att bli skrämd där, och det har förvaltats väl av många filmskapare, från Sam Raimis ”Evil dead” och fram till en rad nutida filmer.

Och Lee Cronin kan självfallet inte helt misslyckas. Han har haft tillgång till irländska skogar, det finns viss atmosfär och det är ett snyggt foto vilket gör att ”The hole in the ground” inte får lägsta betyg.

Men bra är det inte.

Filmen har finska pengar i sig, för detta har Kaurismäki-aktrisen Kati Outinen fått en roll. Blinka och du missar henne.