Filmrecension: Clownskräck på dekis

Ondskan är tillbaka i Derry. Det har gått 27 år sedan händelserna i den första filmen, då ungarna i outsider-gänget "The losers" tvingades ta sig an den onde Pennywise. Samtidigt bjöds publiken på en trendigt nostalgisk "Stranger things"-känsla.

Framför allt fick Bill Skarsgård chans att glänsa, men riktigt lika läskig som romanen och tv-serien var "Det" inte. Dessutom saknades halva delen av berättelsen, den då medlemmarna i "The losers" har blivit vuxna och tvingas tillbaka till Derry när det drar ihop sig till clownmosarfinal.

Det känns som ett stort misstag att filmskaparna inte behöll berättelsens grundform. Vilket gör det djupt metaironiskt att den vuxne Bill (James McAvoy), som blivit författare, ifrågasätter varför manuset måste ändras när hans bok ska filmatiseras.

Berättelsens kärna, den om mobbning, motstånd och gemenskap, är fasligt lös i kanten i "Det kapitel 2". Storyn hade över huvud taget tjänat på att koncentreras. Precis som medlemmarna i Losers-klubben får erfara har man svårt att komma ihåg vad det var som hände. Dels i den förra filmen, dels bara den senaste kvarten.

En återkommande tematik i filmen handlar om just minnet, vad vi väljer att komma ihåg och inte. Greppet känns mest som ett desperat sätt att i en manussvag film rama in spektakulära scener – en "Carrie"-blinkning då den rödhåriga Jessica Chastain dränks i blod är snygg liksom en scen då Bill möter Pennywise i en spegellabyrint – som staplas på varandra.

Men det kan också vara en uppmaning till recensenter och publik: ta vara på guldkornen här och glöm resten.

Ok då: Inledningen av filmen är en visuell fest. Pennywise är härligt ond. Jessica Chastain lyser upp rollistan med sin stjärnglans och Bill Hader sätter oneliners med snygg tajmning. Men, sorry. Det går inte att förtränga att man efter nästan tre timmar av köttslafsande och ganska fula effekter mest undrar hur man någonsin ska få den tiden tillbaka.