Ett formidabelt mästerverk
I den förra delen trilogin om Härskarringen försvarades Helms klyfta mot Saurons Uruk-Haiarmé medan hans lakej Saruman och Isengård oskadliggjordes av enterna. Samtidigt leddes Frodo och Sam av Gollum mot Mordor, till Domedagsberget och förstörelsen av ringen.
Sedan dess har Sauron samlat en ny armé som tågar mot Gondors "huvudstad" Minas Tirith, medan Frodo och hans följeslagare Sam ledsagas av Gollum mot Domedagsberget. Den slutliga striden mellan Sauron och människosläktet stundar.
Liknar ett barnkalas i jämförelse
Alla filmerna i den här serien är visuella mästerverk, men Konungens återkomst bjuder på iscensättningar jag knappast kunnat drömma om. Slaget om Minas Tirith får det för ett år sedan så imponerande slaget vid Helms klyfta att likna ett barnkalas. Och Honmonstret är en farlig konkurrent till Gollum som världens bästa digitala varelse.
Den intressantaste karaktären är Gollum som slits mellan sin goda och sin giriga, onda sida. Denna den sista delen i trilogin börjar med berättelsen om hur Gollum, då vid namn Smeagol, en gång kom över ringen. Smeagol spelas av Andy Serkis som även agerar som Gollums digitala modell (den förlängda dvd-versionen av Sagan om de två tornen innehåller en intressant dokumentär om Serkis arbete och hur Gollums gestaltning utvecklades).
I den förra filmen besegrade svek och misshandel slutgiltig det som var kvar av Smeagol, och Gollum leder här försåtligt de båda hoberna i en hemsk fälla för att komma över ringen. Girigheten efter ringen blir också det som avgör Gollums och sånär även Frodos öde.
Det finns många åsikter om de eventuella budskap som Tolkiens berättelse bär på och hur de framstår i filmerna. I filmversionen av den andra delen, Sagan om de två tornen, är exempelvis hans kritik av industrialismens rovdrift på människor och natur skarp medan den är glömd här. Hur goda krafter måste förenas för att besegra det onda och att varken fred eller oår varar för evigt är grundteman för hela trilogin.
Genom hela filmserien går ett stråk av kompromisser: man har av berättartekniska skäl tvingats rensa i Tolkiens omfattande verk, samtidigt som eftergifter gjorts för att hålla alla hans fans nöjda.
Många av rensningarna "repareras" i de förlängda versionerna av filmerna. Eftergifterna innebär å andra sidan att sega partier och en del fläskig dialog - sånt som hade strukit med i manusarbetet från vilken annan bok som helst med möjligt undantag för bibeln - har kommit med direkt.
Men jag är helt nöjd med det: det här är världens kanske mest berömda saga, och om den dras med en ryggsäck så ska den hänga med även till bioduken. Berättelsens anda ska bevaras och Peter Jackson har lyckats göra det på ett formidabelt vis.
Av Saruman (Christopher Lee) ses inte en skymt den här gången vilket känns snopet. Han kommer dock att dyka upp i den förlängda versionen.
Om det är bra eller dåligt att filmer redan från början planeras i olika versioner kan verkligen diskuteras. Men jag kan knappt vänta på att få sätta mig ned och se alla de långa versionerna i ett svep, som en enda fantastisk film.
PETER DIEDRICHS
