En poetisk outsider avhandlas

I februari 1985 uppträdde Bruno K. Öijer under en så kallad "poetisk natt" på nattklubben Alexandra i Stockholm. Där framförde han, inför en berusad publik, dikten Terror från diktsamlingen Giljotin. I en enda lång akt skriker han ut dikten i sitt försök att fånga publikens uppmärksamhet. Vid flera tillfällen spricker rösten, men två gånger lyckas han överrösta den högljudda publiken. Denna gripande skildring, som finns att läsa i Per Bäckströms doktorsavhandling Aska, Tomhet & Eld, som nu kommit ut på ellerströms förlag, ger uttryck för något som inte alltid står klart beträffande Bruno K. Öijer: det närmast livsavgörande att ett möte med publiken äger rum.

Till att börja med skall sägas att det finns ett inbyggt problem beträffande publika utgivningar av doktorsavhandlingar, eftersom den akademiska forskarvärlden till stora delar utgör ett reservat med specifika värderingar och förhållningssätt som kan te sig främmande för gemene man. Att dessutom det metodologiska redskapet Bäckström använder sig av är begreppsanalys, gör inte saken bättre. Till stora delar handlar boken om definitioner av kulturella och litteraturvetenskapliga begrepp som för en lekman blir minst sagt tröttande. De bibliografiska noteringarna är legio och notapparaten omfattande. Tillsammans utgör dessa närmare en tredjedel av boken.

Vad beträffar dokumentation är denna avhandling en av de mest anspråksfulla och minutiösa jag stött på. Vad denna dokumentation emellertid gör är att den emellanåt skymmer sikten för det som är intressant för en vanlig läsare: Bruno K. Öijers utanförskap och hans poetik. Man ser så att säga inte skogen för den enorma anhopningen av träd (som här utgörs av definitioner, allusioner, citat etc etc). Bortser man emellertid från detta är Aska, Tomhet & Eld till stora delar en fängslande bok om både den samtid som Öijer verkat i och hans poetik.

Den vedertagna bilden av Bruno K. Öijer, vars syn på tillvaron kan sammanfattas med orden svartsyn och pessimism, korrigeras av Bäckström. Bäckström menar att detta är en alltför ensidig bild av Öijer. I själva verket är den svartsyn som så många anser att Öijer ger uttryck för en konsekvens av att Öijer sätter ord på den pessimism som genomsyrar samhället. Det handlar alltså om en artikulation av samhället och inte av Öijers själsliv. Som bot mot detta samhälle anför Öijer poesin, eftersom det för honom endast är poesin som kan förlösa människan och hindra mänskligheten från undergång. Och i detta ser han sig som en utvald. Ty för Öijer handlar det om att med hjälp av poesin uttrycka det sanna och autentiska hos människan, och därigenom leda mänskligheten på rätt spår. Det är därför det är så viktigt för honom att ett möte äger rum, att människor som lever som insiders lyssnar till honom, outsidern, för vilka de stora sanningarna om livet uppenbarats.

Det är naturligtvis lätt att komma med invändningar mot en sådan poetik, då det ligger nära till hands att hävda att detta med nödvändighet innebär ett förakt mot det stora flertalet av människor. Faktum kvarstår emellertid att Öijer genom att så målmedvetet placera sig själv i en outsiderposition har gjort sig unik i svenskt kulturliv. Det finns helt enkelt ingen nutida svensk poet som till närmelsevis kan mäta sig beträffande tron på det poetiska ordet med honom. Om man skall hitta någon utomlands får man gå till Mallarmé eller, ännu längre tillbaks i tiden, till Shelley. Och här i Sverige. Här ter sig till och med vår egen Stagnelius blek vid jämförelse med Öijers högstämda credo.

LENNART LINDSKOG