En både irriterad och nöjd politiker delar med sig
Många politiker skriver memoarer. Det kommer just nu en ström av mer eller mindre intressanta bakåtblickar. Nu har även förre statsministern och partiledaren Ingvar Carlsson slutit sig till dem.
Man märker att Carlsson nu lämnat slagfältet. Boken är i sin helhet bakåtblickande. Det är inte en politiker som ser framåt som skriver.
Boken präglas av en i grunden irriterad politiker som håller i pennan. Han är missnöjd med pressen, missnöjd med oppositionen. Särskilt upprör honom den borgerliga oppositionen, vars försök att utnyttja alla affärer kring mordet på Olof Palme han skildrar i bokens början.
Man kan ju faktiskt fråga sig hur socialdemokraterna skulle ha agerat om det var en borgerlig regering som hamnat i klistret. Skulle de ha lagt band på sig, månntro?
Det var en process som med tiden fordrade många offer. Man behöver bara dra sig till minnes den smått bisarra Ebbe Carlsson-affären, den historia som medförde att justitieminister Anna Greta Leijon fick avgå. Det var nog, kan man säga så här efteråt, en tragisk utgång även det. En kompetent justitieminister tvingades bort ur politiken för sina missgrepps skull.
Och det märks hur Carlsson personligen tar åt sig av oppositionens hårda utnyttjande av Ebbe-turerna för att pressa regeringen
i stort. De borgerliga utnyttjade blottan maximalt. Vad skulle Ingvar Carlsson inte gjort för att få Leijons rekommendationsbrev för Ebbe Carlsson oskrivet?
Egentligen är hans perspektiv nog en läggningsfråga. Han blir lätt besviken i politiken. För Ingvar Carlsson ger först och främst intryck av att vara den bussiga killen. Och att vara statsminister var minsann inget nöje.
Men han har ändå humor, lite torr och dämpad, ungefär som motståndaren Carl Bildt. I memoarerna skiner det igenom, kanske mer än i den tidigare politiska vardagen.
Är boken för bastant? 665 sidor är inte det man tar del av på en kafferast.
Ofta vill ju politiker som skriver memoarer få sista ordet i alla de dispyter de varit med om. Det blir en rad detaljer. Men Carlsson har ett tydligt, sammanhållet perspektiv: den reko grabbens från Borås. Carlsson är onekligen en produkt av svenskt folkhem, där det är nära mellan samhällets olika delar.
Men man läser också om hur han funderar på att lämna politiken.
Är Carlssons reflektioner då av samma art som de dagboksanteckningar hans företrädare Tage Erlander lämnade efter sig? Nej, Erlander ville inte ha sina publicerade - ändå blev de det. Ingvar Carlsson skriver å sin sida i hög grad tillrättalagt.
När framställningen rullat ett slag blir Carlsson på bättre humör. Nu domineras den av konflikterna med den dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt. Oviljan mot denne skiner ändå igenom. Feldt kritiserar i efterhand sina regeringskolleger för bristande initiativ och politisk desorientering. Men vad gjorde Feldt själv egentligen som finansminister? Carlsson efterlyser - men tycker inte att han finner mycket.
I slutet blir Ingvar Carlssons tonfall nästan som Gustav Vasas, när denne sammanfattade sin konungagärning
i ett "Farväl, ständer!". Carlsson pekar på framgångar, men också framåt, mot politiken i ett nytt Europa. Han tycks ändå ganska nöjd med sitt verk
