En annan sida av pennfäktaren

Han bespottades och läxades upp av stadsministern Per Albin Hansson, och konung Gustav V lät honom veta, att om tysken kom så var det minsann Segerstedts fel.

Den orädde skribenten, som under många år fäktade med sin vassa penna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings spalter, förtjänar att lyftas fram, inte minst som föredöme i tider då reaktionärerna är på frammarsch och människor som vågar stå upp för sina ideal är sällsynta.

Men det är inte hjälten Torgny Segerstedt som Jan Troell främst har intresserat sig för, utan mannen bakom den med åren idealiserade bilden av honom. Troell har sökt och delvis funnit en annan Segerstedt i hans förhållande till tre kvinnor: modern som dog när han var åtta år, den norska hustrun Puste som han får nog av och älskarinnan Maja.

Med känsla för tiden och den borgerliga i miljön skildrar Troell hur Segerstedt förföljs av minnet av modern och anstränger sig för att uthärda Puste, som han trampar på och bedrar öppet med sin chefs hustru. Hans samvete skaver, men det hindrar honom inte från att uppföra sig som en drummel.

Torgny Segerstedt står inte ut med kraven som kvinnorna ställer på honom. Han räds starka intima känslor, förmodligen illa stukad av mammans tidiga bortgång och förlusten av en son, som han hade med Puste. Enklare då att bry sig om hundarna, som var hans ständiga sällskap, och att lägga allt krut på jobbet.

Något tydligt porträtt av den sammansatte personen Segerstedt träder inte fram i Troells film, men skissandet och sökandet efter honom är oavbrutet fängslande. Jesper Christensens gestaltning av den tjurigt envise och i grunden mycket ensamme och tidvis plågade Segerstedt övertygar; hans danska brytning "försvinner" efter ett par repliker. Pernilla August (Maja) sviker aldrig och Ulla Skoog (Puste) förkroppsligar den övergivnas smärta.

Det svartvita fotot, som Jan Troell själv svarat för tillsammans med fotografen Mischa Gavrusjov, är fulländat.