Élyséepalatset väntar spänt på nästa boende

Om två veckor står det klart vem som flyttar in i Élyséepalatset i Paris.

– Blir Macron omvald så vet vi ungefär vad det innebär. Skillnaden blir större om Le Pen blir vald. Det gäller Europapolitiken, relationen till EU och utrikespolitiken i stort, spår professor Ulrika Mörth på statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.

Macron har en fördel, då väljarna vet hur han är som president. Hans statsmannamässiga, aktiva roll att nå en fredlig lösning i det pågående Ukrainakriget bemöts positivt av väljare, men det lär inte räcka. Och han har verkat trött och frånvarande hittills under valrörelsen. Samt lyckats göra sig osams med stora väljargrupper.

Extremhögerns Le Pen är svårare att bedöma.

Partiledaren för tidigare Nationella fronten, nu omstöpt till Nationell samling, har förändrat den egna framtoningen. Hon för en framgångsrik gräsrotskampanj, och fotograferas med djur och barn och ännu fler djur. Och slipar de politiska kanterna.

– Hon har tonat ned retoriken om utrikespolitiken jämfört med valet 2017. Då var hon till exempel emot euron, säger Mörth.

Nu är Le Pen snarare mer kritisk än motvals, och hon lär ifrågasätta hur EU:s budget fördelas och hur den franska rättsstaten ska förhålla sig till Bryssel. Detta till skillnad från Macron, som snarast är en härförare för EU:s framtid, och den som axlat ett moraliskt ansvar sedan Tysklands förbundskansler Angela Merkel pensionerat sig, och Storbritannien lämnat unionen.

Le Pen är hårdför gentemot migration, kritisk till muslimska seder i Frankrike, hon är emot Natomedlemskap och vill föra en nationalistisk politik.

Ändå framstår hon som mindre extrem i detta val jämfört med 2017.

Hon har fullständigt fjärmat sig från Nationella frontens tidigare auktoritäre ledare, sin far Jean-Marie Le Pen. Dessutom har tidigare presidentkandidaten Éric Zemmour lagt beslag på den yttersta högerkanten och framstår som om möjligt än mer extrem.

Positionsförflyttningen kan innebära att Marine Le Pen lockar väljare från vänsterkanten, något som tidigare var helt otänkbart.

En analys är att Macron suger upp det som finns politiskt i mitten. Därmed finns det utrymme på ytterkanterna.

– Frågan är vad Macron ska göra för att locka vänsterväljare. Han måste lova, men inte för mycket. Det är en svår balansgång. Macron säger sig stå för öppenhet, tillväxt, och att vara inkluderande, säger Ulrika Mörth.

Le Pen kanske också intar en försiktigare hållning gentemot andra ultranationalistiska partier i Europa, och definitivt ett tydligare avståndstagande från en tidigare ryssvänlig hållning.

– Presidentposten är en annan position. Hon kan inte längre stå i opposition, funderar professor Ulrika Mörth.

Men oavsett vem som flyttar in i palatset, och vilken politik som kommer att föras, så återstår en avgörande politisk faktor: valet till generalförsamlingen i juni. Den franske presidentens makt är delvis kringskuren av parlamentet.

Utgången i parlamentsvalet är ytterst oviss, sedan de tre traditionellt ledande partierna i princip förintats. Frågor om levnadsstandard, tillgångar och skatter, kort sagt ekonomin, lär avgöra både presidentvalet och parlamentsvalet.

Och även om sittande president Emmanuel Macron – som har viss fördel i opinionsmätningar – får behålla palatset, så kan han få ett parlament och en regering som går emot honom.

Det gäller även för högerextrema Marine Le Pen, om hon blir president.