Dalle har tappat Lorry-humorn

Ett framrusande tåg är en tacksam skådeplats för både drama och komedi - ett småskakigt trångt slutet rum som man utan närmare förklaringar kan fylla med de mest skiftande karaktärer. Filmhistorien är full av lyckade exempel. Peter Dalle har i första hand inspirerats av Alfred Hitchcock (En dam försvinner, Främlingar på tåg). Men han har också tittat på svensk 1940-talsfilm.

En brokig samling

Strax efter krigsslutet 1945, Stockholm central. Ombord på tåget mot Berlin stiger en blåögd världsförbättrare (Gustaf Hammarsten), en psykopat till läkare (Magnus Roosman) och hans hustru (Kristina Törnqvist) och älskarinna (Anna Björk), en krigsinvalid (Robert Gustafsson), ett trätande bögpar (Lars Amble och Gösta Ekman), en hop utvisade balter och en hel del annat folk. Och konduktören förstås, en butter och vresig typ (Dalle själv).

Tiden och tonen har Dalle fångat snyggt, i svartvitt som sig bör.

Men var är Hitchcock?

Ingen spänning

Spänningen är noll. Men människor som stryker omkring, stöter ihop och växlar välannonserade kvickheter är det gott om. Det är mer slapstick och fars än thriller.

Det slutna rummet skulle kanske ha kunnat hjälpa Dalle att få ihop en någorlunda sammanhängande och vettig historia, men precis som hans tidigare filmer är Skenbart mest en stapling av scener och sketcher, men utan den härliga Lorry-komiken som lyfte Yrrol och Ogifta par - en film som skiljer sig. Det krävs mer än att skruva hårt och vara makaber.

Ingenting är vad det synes vara - så lyder världsförbättrarens motto. Men det kan man inte säga om Skenbart som är ett stycke buskis, snitsigt förpackad, inte mycket mer.

Roligt för somliga, men inte för mig, med undatag för några scener med Robert Gustafsson som stapplar, snubblar och står på öronen med sin vanliga obetalbara tajming.