Bröderna Farrelly är snällare - och tråkigare

Bröderna Farrelly har blivit mästare på helknäpp dratta-på-ändan-komik med pärlbandet Dum & Dummare (1994), Kingpin (1996), Den där Mary (1998) och Mina jag och Irene (2000).

Fäst vid dig verkar på papperet som deras galnaste idé: ett siamesiskt tvillingpar med olika önskemål, som försöker leva sina egna respektive liv. Medan tjejtjusaren Walt har sex ligger den blyge Bob och skickar e-post på andra sidan draperiet - "Kan du tänka dig att skriva på knä, Bob?".

Färre extrema elakheter

Walt vill bli skådespelare i Hollywood, Bob vill helst fortsätta vända hamburgare hemma på den egna restaurangen i Martha?s vineyard. Men Bob älskar sin brorsa, så när Walt får ena huvudrollen i en tv-såpa går han med på det.

Knasigaste idén kanske, men Fäst vid dig är bröderna Farrellys minst flippade film. Tidigare har de inte tvekat att utnyttja sina sargade karaktärer till sista blodsdroppen, men den här gången verkar de tro att själva idén med två sammanväxta personer och att deras försök att leva normala liv är kul nog. Det är den inte.

Deras förra film, Min stora kärlek (2001), gav en antydan om vart de var på väg: färre extrema elakheter, mer såsig sentimentalitet och insikter som känns påklistrade. Det ironiska är att Farrellys på något vis alltid har varit snälla mitt i all hardcoreslapstick och lyteskomik, och att deras värme fungerar sämre när de slår på den med flit.

Fäst vid dig är kanske inte så kul som den borde vara, men här finns en del höjdpunkter. Exempelvis Cher i rollen som sig själv - eller snarare som den diva publiken känner. Ett mästarprov i komisk självironi.