Bröderna är mer tragiska än roliga

Men det är ju tänkbart att han han själv söker samma sak.

Tvillingarna Thor och Oden är två 35-åriga hårdrocksfanatiker som inte duger till mycket, speciellt inte något som kan förstöra ”deras image”. De bor fortfarande hemma hos sin mamma byprästen, som varje söndag predikar för tom kyrka i konkurrens med linedanceklubben och hålans outletbutik.

Bröderna hänger alltid ihop och har ett bekvämt liv, vilket plötsligt förändras: en kvinna slår in en kil, en ny granne tycker de bör bort från kvarteret och dessutom tröttnar morsan på sin 24/7-service.

Ulf Malmros har samlat ihop sina favoritskådisar ännu en gång, och kompletterar med högaktuella Mia Skäringer. Det blir lite märkligt att se samma gäng i olika berättelser på det här viset, men å andra sidan är det ju ett förbaskat bra gäng.

Starrin och Östling är klockrena som bröderna hårdrock och jodå, det finns sådana brorsor på riktigt och det har gjorts en dokumentär om åtminstone två av dem. De är tydligen sura för att Malmros lånat av deras liv.

Kjell Bergqvist är skönt ond som grannen, och han klickar utmärkt med Lotta Tejles mamma-präst.

Däremot är filmen varken sådär jättekul eller intressant. Malmros brukar kunna leka med filmmediet men här blir det bara några snabba tagningar som sticker ut, och berättelsen i sig är kanske mer tragisk än tragikomisk. Komedi föds som känt ut tragedi och det är en fin balansgång som inte riktigt håller den här gången; de båda brorsorna är för sorgliga och för lite roliga.

Det blir ändå tre fjädrar i betyget, helt enkelt för att ”Mammas pojkar” är smårolig hela tiden och för att skådespelarna är bra. Men vill du ha riktigt kul och bra film om överåldrade hårdrockare, se dokumentären ”Anvil” eller komedin ”Spinal Tap” och sedan ”Smala Sussie” för att få i dig lite svensk filmekvilibrism.