Systrar känner starkt för kapellet

Det säger Eva-Lena Svanberg och Ingrid Svensson, vars mors farmor och farfar var med och byggde kapellet.

– Vi har så många ljusa minnen härifrån, det finns en stor värme i det här rummet. Här har vi upplevt många sommarfester och julfester, berättar systrarna.

Deras mormor och morfar boddes sedan granne med kapellet och skötte om huset.

– Morfars skötebarn var söndagsskolan, fortsätter Ingrid och Eva-Lena.

– Där gick många barn, alla var välkomna.

Systrarnas föräldrar tog över stafettpinnen och agerade vaktmästare och kantor på ideell basis i många år.

– Pappa fixade med huset och byggde till exempel klockstapeln på gården. Och mamma spelade alltid orgel vid gudstjänsterna, minns Ingrid.

När systrarna var tillräckligt gamla fick de hjälpa till med allt möjligt.

– Vi fick tidigt hjälpa till och ta ansvar. Jag var tolv år när jag började spela vid gudstjänsterna, säger Eva-Lena som, precis som sin syster, senare utbildade sig till kantor.

– Vår tid i kapellet har präglat oss för hela livet och ligger till grund för vårt yrkesval.

Inne i salen är all inredning i original och i gott skick. En tramporgel och ett stort piano står på var sin sida om predikstolen.

– Tramporgel skänktes av vår mors farmor Kristina när kapellet byggdes och pianot har församlingen också fått till skänks.

– Det märkliga med pianot är att det håller tonen så bra att det nästan aldrig behöver stämmas.

Det var i vintras som Stranda Frikyrkoförsamling tog beslutet att man ville riva det hundra år gamla kapellet i byn Torp. Men när länsstyrelsens antikvarier fick upp ögonen för den unika gamla byggnaden så inleddes en utredning för att byggnadsminnesförklara kapellet.

– För vår del skulle det givetvis kännas bra om byggnaden kunde bevaras och helst även komma till användning på något sätt.