Göran Ljunggren

Den 8 april kom min kära hustru och hämtade in mig från vedbacken och sade att jag skulle komma med in till köket och sätta mig, för hon hade något tråkigt att berätta. ”Bam-Bam är död."

”Bam-Bam” var det smeknamn Ernst-Göran fått av sina arbetskamrater på Liljas i Gökalund där han jobbade som nyutbildad bilmekaniker i mitten av 1960-talet. Ett tillnamn som användes allmänt i ungdomsgänget men som han senare bara accepterade av den närmaste kretsen, som Åke, Ingemar, mig och de tidiga arbetskamraterna, vilka därför bara använde det i slutet sällskap.

Han, Ernst-Göran, eller Göran som han nu helst kallade sig, en av mina tidsmässigt längsta och bästa ungdomsvänner var död. Vi som hållit ihop i ända sedan han hämtade ut sin svarta Puch hos Thure Olssons Cykel och Sport i Söderåkra 1960, och kom med i mopedgänget, vilket som mest uppgick till 23 mopeder som cirkulerade Söderåkra-Gökalund-Bergkvara-Torsås ett par varv varje kväll mellan fiken och korvkioskerna. Han som krockade med Karl-Johan Gunér redan första kvällen utanför Erik Eliassons korvkiosk i Gökalund, när de körde runt framför kiosken. Han, som hade kvar Puchen med ett skärmstag som fortfarande var krökt efter denna händelse.

Vi som upplevde så mycket roligt tillsammans med gamla motorcyklar och sedan ”raggade” tillsammans de första körkortsåren. Vi, som stadigt var på bio tre kvällar i veckan på 1960-talet under biosäsongen.

Vi som såg Emil Ford uppträda i Blomstermåla, Larry Finnegan i Bergkvaraparken, Robertino och Owe Törnqvist på Masten och många fler. Vi som såg Nacka Skoglund klacka enkronor i bröstfickan och Ingemar Johansson uppvisningsboxas mot lillbrorsan Rolf i Södra Kärr. Vi som badade bastu varje lördag i Söderåkras gamla badhus från tonåren och fram till nedläggningen 1982.

Han som av tradition nu kom på mopeden för ett årligt besök en vacker sommardag, då även vår gemensamma vän Åke Ottosson brukade kallas in på kaffe och en och lång och trevlig pratstund.

Vi som sedan 1974 jobbade på samma företag, Torsteknik/Motoman i Torsås, under 22 år och så gott som dagligen talades vid. Vi som aldrig växlade ett ont ord under alla år. Han, som nyss undrade var åren tagit vägen. Nu är de dryga 68 åren dessutom slut. "Bam-Bam" död? Ofattbart.

Världen går förvisso inte under för att en person dör, men jag vet att familjens, släktens och de närmaste vännernas värld aldrig kommer att bli densamma.

Jan-Olof Olsson