Visselblåsandet gör polisen bättre
Att poliser har rätt i likhet med andra offentliganställda att meddela journalister nyheter för publicering - även om informationen omfattas av viss sekretess - väcker inte sällan debatt och frågor. Polismyndigheten omfattas av samma regler som andra myndigheter och får inte efterforska anonyma källor eller straffa den som talat med medier. En undersökning med några år på nacken visade att 71 procent av riksdagsledamöter ville begränsa polisens meddelarfrihet.
En stor artikel i Svenska Dagbladet om brister i polisens organisation vad gäller kampen mot gängmorden i Stockholm påminner emellertid åter om de stora fördelarna med det förtroende som lagen ger poliser, lärare och andra offentligt anställda.
Även om flera poliser menar att inte bara förorter utan också polismyndigheten präglas av en tystnadskultur och även om interna arbetsrelationer beskrivs i termer av ”destruktiva förhållanden” väljer närvarande och tidigare anställda att kritisera polisledningen. Några gör det öppet. Andra under skydd av löften om anonymitet.
De ger en bild av orutinerade snabbutbildade förundersökningsledare som sätts in i avancerade mordutredningar. Nyutexaminerade poliser får inleda karriären med svåra mordfall.
I polisen finns en särskilt stark lojalitet med ledningen. Polis eller försvarsanställda med våldsmonopolet i sina händer kan ses som statens företrädare och i den rollen ligger att uttalanden av en enskild polis kan uppfattas stå för myndigheten. Dessutom uppfattas insyn ofta stå i brist med organisationens mål. Att tala om polisbristen kan i det perspektivet uppfattas vara något som ger brottsaktiva ett visst informationsövertag.
Sverige utgör ett internationellt undantag som tillåter fri politisk organisering av officerare och som ger militär och polisiär personal rätten att - vid sidan av viss extra sekretess - lämna information till medier eller delta i offentlig debatt. Att poliser och officerare deltar i politisk diskussion eller exempelvis i media uttalar sig om resursbehov i den egna organisationen är i många länder med nära relationer till Sverige otänkbart.
”Offentliganställda har givits ett förtroende, men också ett ansvar.”
Offentliganställda har givits ett förtroende, men också ett ansvar. Syftet med kritikrätten och meddelarfriheten är att missförhållanden inom myndigheter ska ges uppmärksamhet i offentlighetens ljus. I idealmodellen ser den offentliganställde tjänstemannen inom skolan, polisen eller försvaret som sin plikt att medverka till att allvarliga missförhållanden uppmärksammas.
Om SvD-artikeln vittnar om stora brister ledningen och styrningen av svensk polis visar den samtidigt att höga polisideal ännu präglar många av de poliser som dag efter dag arbetar med förhör eller på ingripandeenheter med att spana, gripa och förhöra den växande skaran av grovt gängkriminella.
